Mount. Hiuchigatake

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag köpt på mig en massa utrustning för att vandra i bergen och i helgen som var fick jag inviga mina inköp! En kollega till mig som ofta åker och vandrar i bergen bjöd in mig och en kille till från Usa för att åka och vandra till toppen av Mount. Hiuchigatake.

För er som är intresserade av vart Mount. Hiuchigatake ligger
så kan ni titta på den röda lilla pricken!

Mount. Hiuchigatake tillhör ett av de 100 kända bergen i Japan och är med sina 2356m det högsta berget i Tohoku-regionen. Hiuchi är precis som Fuji och många andra berg en vulkan men har inte haft något utbrott sedan 1544. Toppen ligger i Minamiaizu, Hinoemata som ligger I Fukushima prefekturen, dock en bra bit ifrån havet och kärnkraftsverket!

Att vandra upp till 2356m tar sin lilla tid så planen var att börja redan kl 4 på lördagsmorgonen. För att det skulle vara möjligt tog vi en nattbuss vid 23 på fredagskvällen från Kawagoe och som tog oss till Oze National Park.

Då fredagen var en vanlig arbetsdag med uppstigning kl 6 försökte jag lämna jobbet lite tidigare för att åka hem och hinna sova lite innan avfärd. Det gick väl sådär, lyckades väl vila någon timma i alla fall innan det var dags att bege sig mot stationen.

Ladda upp med energi!
Japansk curry med grönsaker och räkor samt ris.

Väskan packad och redo för avfärd!

I väntan på folk på stationen

Laddade och fulla av förväntan!
Foto: Harada

Nostalgi! Under mitt utbytesår i Gifu åkte jag nattbuss många
gånger. Man sover väl inte överdrivet bra men det är ett billigt
sätt att ta sig långt

Väl framme vid 03:50 blev det att ta på sig en massa kläder (5 lager ungefär) då det var avsevärt mycket kyligare jämfört med när vi åkte, samt tillföra lite energi till våra små kroppar för att orka vad som väntade.

Lite frukost i mörkret före det var dags att ge sig av!

Mätta, kissade, påklädda och informerade om dagens rutt från Osamu-san började vi så smått gå mot toppen. Planen var att nå toppen runt 10 snåret. När jag säger vi så menar jag då mig, Harada-san (min kollega), Osamu-san (vän till Harada), Motegi-san (vän till Harada) samt John (Är i Japan på uppdrag från Volvo i USA till slutet av året).

Vi började på 1100m höjd från Oze National Park
i Gunma Prefekturen

Pannlampa var ett definitivt måste då omgivningen
verkligen var totalt kolsvart!

Det var längesen men så underbart att komma ut och höra lite
av naturens ljud. t.ex nåt så simpelt som rinnande vatten...

För mig var detta min första riktiga bergsvandring. Jag har tidigare besökt Mount. Takao men jämfört med Hiuchigatake är det som att ta en promenad i parken med sina 599m och start från 400m. Jag var därför lite nervös om jag skulle orka hela vägen upp och ner...

Alltid redo!

Måste erkänna att det var lite häftigt att vandra i mörkret med pannlampa. Inget som jag har gjort innan så det var lite annorlunda! Dock så har vi inte stor skillnad på när det ljusnar mellan sommar och vinter i här i Japan så det blev ganska snabbt gryning. Tyvärr var vi på för låg höjd för att kunna se soluppgången...

kl. är strax efter 5 och det har redan börjat ljusna.
Foto: Harada

Om det är såhär hela vägen så ska väl det här gå?
Täntke jag glatt för mig själv...

Lite av en första checkpoint vid 1762m höjd

Det är en del man måste tänka på när man ska ut och vandra i bergen, även om det inte handlar om flera dagars äventyr ute i bushen. Inte bara vad och hur man packar är av största vikt utan även hur man fördelar sin proviant och vätska under färden då det finns begränsad tillgång till toaletter utefter vandringslederna. Hemma i Svea har vi allemansrätten och det anses väl ganska okej att gå in i buskarna när man är ute och lever friluftsliv, dock verkar det inte vara riktigt lika accepterat här. Med andra ord, det är viktigt att dricka men man måste också försöka att inte bli för nödig! Går väl säkert ann på nåt säkert om det verkligenk krisar...

Sitta toalettstoppet till vi skulle komma ner från
berget igen. Jag har alltid velat spola genom å dra i en
kedja, precis som på film! wuhuuu!

Efter att vi hade vandrat upp på 1700 m, ner tillö 1600 och upp till 1700 igen så kom vi fram till en liten insjö som låg vid foten av där själva riktigt vandringen skulle börja.

Några var lite morgontrötta pga bristen av sömn men annars
generellt fulla av energi!
Foto: Osamu

Toppen dit vi ska!
Foto: Osamu

Foto: Osamu

Harada, John, Osamu, jag
Foto: Harada

Mot Sherwood skogen!
Foto: Harada

Jag inser såhär efteråt när jag tittar på bilderna hur liten jag ser ut när jag promenerar där med min ryggsäck, som tar upp typ halva min kropp! haha!

För er som inte varit här så har hösten börjat knacka på dörren och vi har något mellanting  mellan höst och sensommar skulle jag vilja säga. Dock kommer hösten snabbare uppe i bergen eftersom det är betydligt kyligare så vi hade turen å få se lite fina höstfärger redan på denna resan.

Om ca 2 veckor kommer bergen stå i brand av höstens färger
Foto: Osamu

Något som jag frågat mig på senaste tiden är varför jag i hela fridens namn inte sysslat med detta tidigare hemma i Svea, vandra i berg alltså. Men kanske är det så simpelt som att jag måste åka så mycket längre för att komma till berg att vandra i jämfört med här där 80% av landers yta består av berg!

Allt eftersom dagen grydde och vi kom högre upp lättade
molntäcket sakta

Lite fikapaus
Foto: Osamu

Sån här utsikt borde man starta varje dag med!
Foto: Harada

Vi kunde börja skymta vårt mål

Allt eftersom vi närmade oss vårt mål, toppen av Hiuchigatake, så blev vägen stenigare och brantare. Dessutom blir luften tunnare desto högre man kommer och även om vi inte besteg ett berg som låg på en höjd som ger "höjdsjuka" så kände mig av altituden och man blev lätt flåsig.

Uppåt ska vi!

Harada-san

Man ser nästintill inte vägen vi kom ifrån...

Med toppen bakom oss, sista andingspausen innen vi är framme
Foto: Harada

Sista lilla rasten tog vi på ca 2100m höjd, nu var vi, efter ca 4h vandring varav den senaste timman i brant terräng, rejält möra i benen och för någon sekund tvivlade jag om jag skulle kunna ta mig upp, framförallt när jag såg vägen som väntade...

Vägen upp!

Medan vi klättrade upp de sista 200m frågade John mig om jag har sett "Hitta Nemo", vilket säkert nästan alla i hela världen har, och om jag mindes Doris. Doris den söta lilla blå fisken med guldfiskminne och som kör sitt mantra "just keep swimming", men för oss blev det "just keep climbing". Man kan väl säga att det blev lite av mantrat för den här resan.

Foto: Osamu

Något som förvånande mig när vi kom till toppen, och de har all min respekt, var antalet personer i 50-60års åldern. Jag menar, jag går på gym 3ggr/vecka, cyklar 1 mil varje dag och joggar en hel del, John är föredetta hockeyspelare som är van att vandra i bergen, och vi båda blev ordentligt möra och slitna av att ta oss upp!

Små mini-"tempel" på toppen

Glada över att vara framme
Foto: Osamu

Fler som var glada över att ha kommit upp
Foto: Osamu

Äntligen!

Efter att ha tagit av mig väskan, satt mig ner och pustat ut lite, och tänker njuta i lugnan ro över att ha nått toppen hör jag Osamu-san peka på en topp bredvid och säga "vi är inte riktigt framme än, det är dit vi ska!". Jag höll första på att smälla av!

Samla energi!
Foto: Osamu

Den riktiga toppen!!
Foto: Osamu

Så vi skulle lämna våra väskor där vi var, klättra ner för att klättre upp, för att åter igen klättra ner och klättra upp till där vi var igen. Jag var inte ensam om att tappa hakan, John var minst sagt lika förvånad! Vi frågade varför vi inte gått dit direkt och tydligen finns det ingen väg dit om man inte klättrar upp där vi var först. Det roliga var att på vägen upp för den riktiga toppen skämtade jag med John om att det säkert inte skiljde mer än 20m i höjd, det visade sig dock vara precis så det var!

Utsikten var helt underbar, synd min mobilkamera inte kan göra
den rättvisa dock...

Vi mötte en herre som hade med sig hunden upp.
Och inte vilken hund som helst, en hund med hur korta ben
som helst! Förstår inte hur den tagit sig upp och ner för alla
branta och höga partier!

Med svidande lår kom vi äntligen upp och det var lagom runt lunch. Så vi började vår vandring 04:15 och vi nådde toppen ca 10:15, det var minst sagt en skön och tillfredsställande känsla! Jag tror vi alla kan vara överens om de!

Foto: Osamu

John
Foto: Harada

Harada
Foto: Harada

Motegi
Foto: Harada

Conquered!
Foto: Harada

Man påminns om hur pluttiga vi är på denna jord när man beger sig till sådana här platser och det är svårt att i ord uttrycka hur imponerad jag blir av omgivningen. Men bröstet fylls av eufori och det känns nästan som att jag ska explodera inombords!

Foto: Harada

Utsikten var så vacker att jag finner inga ord till att beskriva den,
hoppas bilden kan tala för sig själv.
Foto: Harada

Hela gänger!
Fr v: Motegi, Osamu, Jag, Harada, John
Foto: Harada

Sen var det då dags för den där turen tillbaka till den föregående toppen och tillbaka till våra väskor med lunchen i. Jag måste erkänna att magen kurrade ganska rejält vid det här laget, trots regelbunden påfyllning av energi från nötter och torkad frukt.

En välförtjänt vilopaus!

Ingen mat är så god som den som äts ute i naturen
när man är riktigt hungrig och trött

Vad är det man säger, har man tagit sig upp så får man även se till att ta sig ner?
Benen var fortfarande relativt möra men det kändes ändå helt okej efter en god lunch på 2350m höjd i solen!

Det går mycket fortfare att ta sig ner än upp så jämfört med de 6 timmarna det tog till toppen så skulle det ta ca 3 timmar att ta sig till Miike i Fukushima-ken. Även om det går fortare brukar det var tyngre för benen på vägen ner, antagligen för att man spänner varenda muskel man har i kroppen för att hålla sig på fötterna....eller?

Färden neråt tog sin början, kändes helt okej efter en skön vila
och med lunch i magen!
Foto: Harada

Foto: Harada

Människan är bra liten i den stora vida världen! Ni ser säkert
min och Johns ryggsäckar
Foto: Harada

Halvvägs nere och helt färdiga, men vägen hem är ännu lång.
Just keep climbing!
Foto: Harada

Den sista 1,5 timman bestod bara av stenar med höga kliv som kändes i varje muskel. Dessutom hade det regnat dagen innan så det var lite småhalt, man fick helt enkelt koncentrera sig på vart man satte varje steg för att hålla sig på fötterna! Vid det här laget var det inte bara fötterna som började bli utmattade...

1.5 timmar i denna terräng, det kändes!

Jag vet inte hur många gånger terrängen lurade oss och både jag och John trodde att vi snart var nere vid målet, men varje gång kom det en ny våg av svår stenig terräng. Men det är ofattbart ändå att fast hela kroppen värker och man inte har någon energi kvar i någon muskel, så kan man på ren envishet och vilja ta sig otroligt långt!

Glädjeskutt när vi äntligen var framme!

 Som belöning efter hårt arbete hade vi alla bestämt att vi skulle hoppa i de varma baden som fanns precis vid foten av berget, och det må jag säga mina vänner var något av de skönaste baden jag någonsin har tagit i hela mitt liv! Dessutom lindrade det med största sannolikhet träningsvärken som var att vänta...

Onsen is the thin när man är totalt slutkörd, bättre
än bastu!

En väl förtjänad glass med smak av mörk honung, kinako (rostat sojamjöl)
och mochi (sticky rice)

Vi skålade med öl och cider på bussen, tackade
varandra för en bra insats och slocknade

Sista stegen uppåt för dagen!

Ett härligt äventyr som kändes i varje muskel var
över och lyckan var total. En helt underbar känsla!

Jag lämnade min lägenhet 22:00 på fredagskvällen och var hemma igen kl 21:45 på lördagen. Det tog med andra ord ca 24H från dörr till dörr. Trött, med bara 2h sömn på 39H, och helt färdig i kroppen var det skönt att komma in innanför dörren och lägga ner väskan. Totalt sett vandrade vi 19,3 km och klättrade säkert närmare 1500m om man räknar med att vi klättrade upp och ner vid ett flertal tillfällen.

Men trots känslan av total utmattning kan jag inte berga mig innan det bär av nästa gång! Frågan är vilket av de 100 bergen jag ska sikta på som nästa mål? Vi får helt enkelt se!

Film, pizza och mys hemma i soffan innan ögonen slocknade

En söndagspromenad i sensommar solen

Sensommaren är här och det känns i luften att hösten sakta smyger sig fram. Varje årstid här är längre och övergångarna är lite mjukare jämfört med Sveriges, i alla fall upplever jag det så. Sången från sommarens chikador har tystnat och istället bytts ut mot höstens, som är något mindre intensiv och dovare i sitt läte.

För den intresserade följer ljudklipp på de olika chikadorna:
Abra Chikada (sommar)
Minmin Chikada (sommar)
Nii Nii Chikada (sommar)
Higurashi Chikada (höst)
Tuku Tuku Chikada (höst)
Titti Chikada (höst)

För första gången på flera veckor var det äntligen bra väder på helgen och i söndags var det verkligen kanon! Efter att ha spenderat hela lördagen med att shoppa nödvändig utrustning för att vandra i bergen hade jag bestämt mig för att söndagen skulle jag ägna åt mig själv och på cykel åka omkring och upptäcka lite.

All nödvändig utrustning för bergsvandring!

Vad passar bättre i solen än en Caramel Pudding
Frappuchino från  Starbucks

Det var mysigt att bara sitta och titta på folk, och det gjorde mig oheört glad att se familjer som samlats på filter på gräset med piknick medan barnen lekte i närheten. Jag kan inte påstå att jag direkt har en bild av Japaner som ett folk som njuter utomhus i solen på sommaren, men jag får nog tänka om då jag i sommar har sett en hel del!
Å till min far å Kristina vill jag dessutom meddela att när sommaren väl kom så dök faktiskt ett antal uteservering upp! Om än dock färre än i Sverige...

Frappechino varar inte för evigt, framförallt inte när man bara tar en liten, så jag satte mig på cykeln igen och bestämde mig för att åka till en stor park som ligger relativt nära, men som jag ännu inte har tagit mig tid att besöka. Mitt i parken ligger det ett litet Zoo och jag har aldrig sett en Hyena så nära och jag säger bara en sak, det är inte ett djur jag vill möta i det vilda!

Ett mini-nöjesfält för barnen att leka i

Varje dag 14-15 är det "klappa marsvins" event

Alla barn får möjligheten att klappa

Dengu-fever är ett hett ämne i Japan just nu och
de ber folk att bära långärmat och långbyxor för att
undvika att bli biten av myggor

Flamingo, måste vara ett av världens mest udda
djur, men ändå vacker på nåt sätt

På vägen hem var jag riktigt törstig så jag stannade för att handla nåt att dricka på en Convenience store och hittade denna intressanta dryck, en juice gjort på 5 sorters bär från att svenskt recept. Kirin har tydligen släppt en serie drycker som kallas för "Världens kök" så de säljer även smaker från andra länder som Thailand.

Full av Vitamin C, gjort på lingon, blåbär, hallon
och jordgubbar baserat på ett svenskt recept

En svensk dam berättar hur hon kokar saft på sommarens
bär och att den är källan till familjens energi under året. Hon
säger att hon vill ge energi till alla i Japan och att hon därför
kokat en saft på 5-sorters bär full av C-vitamin med en lagom
syrlig smak.

Hittade dessutom en väskkollektion på en department-store nära där jag bor designar av en svensk tjej från Konstfack i Sthlm. Visst vet man om att skandinavisk design är populär i Japan och man hittar en del roliga och intressanta prylar emellanåt men jag blir ändå förvånad när det som en vanlig kollektion till Uniqlo eller i en vanlig departmentstore och inte en dyr design-butik.

 På senaste tiden är det mycket stress på jobbet och jag måste räkna med att det ökar lite de närmaste veckorna. Sen hoppas jag, och det borde, återgå till det normala....
Annars får jag vifta med röd flagg till min chef eller nåt!

Man blir alltid glad för omtanke från sina nära och kära men det värmde lite extra nu! Det kom ett paket från Svea fullt av godsaker och trevlig läsning!

Mysig Lycka!

 En annan sak som fick mig att bli lite varm inombords och le extra mycket på smilbanden var när jag kom hem efter en stressig dag på kontoret och skulle äta middag framför Tvn så visa det Pokémon. Snacka om nostalgi!

Man behöver tecknat som vuxen med, bästa avkopplingen!

Dock så kom det en dag när jag fick helt nog. Det var verkligen kaotisk på jobbet och när klockan slog 17 så kände jag bara att allt snurrade så jag slängde mig på cykeln hem, drog på mig joggingskorna och sprang, och som jag sprang! Det fanns ingenting som skulle stoppa mig från att springa min rutt på 8km även om jag inte alls har joggat de senaste två-tre månaderna. Antar att det nåt bra med stress, haha!

Luften var frisk och alldeles perfekt!

Kom så får du en kram!

Med munnen full av smaker

Sommaren närmar sig sitt slut och temperaturen nu gått ner till behagliga 25-30 grader, vilket är alldeles lagom! 35+ är något för varmt för att hitta på saker ute...Dessutom är höstens smaker så mycket mer spännande för smaklökarna är sommarens. Nog för att jag älskar nudlar men möjligheten att variera smakerna är något mer begränsad jämfört med höstens grytor t.ex

En liten kort presentation i bilder av några av mina absoluta favoriter!

Glass med smak av sötpotatis, riktigt god!

Kirintano-nabe

Udon med en soppa med Sojamjölk och miso som bas

Svamp-nabe

Oden

Från mina bilder att dömma kan man tro att jag inte gör nåt annat än att äter, men som ni nog märkt vid det här laget är mat ett av mina största intresse så jag ägnar ganska mycket tid åt recept och matlagning. Och det händer emellanåt att jag dyker på lite udda saker som jag lika gärna känner att jag sluppit testa men jag är för nyfiken för att låta bli. Lotterias spaghetti hamburgare var precis ett sådant exempel!

Japan är expert på konstiga kombinationer av västerländsk mat!

Med hösten kommer även kräftskivan, åtminstone hemma i Sverige! Här i Asien är det nämligen så att man inte ser kräftor som något man äter, kanske därför Kina skickar alla sina kräftor till oss?
Dock har jag sådan tur att de flesta av mina kamrater är intresserad av att testa ny mat och jag lyckades hitta en som dessutom hade tid så vi drog iväg till en svensk restaurang som serverade kräftor. De var fångade i hokkaido och faktiskt riktigt goda!

Liten förrättstallrik med lite sill, lax och knäckebröd

Det röda guldet!

I övrigt känner jag att jag välkomnar hösten och dess vackra färger, även om det är ca två månader kvar. Men innan dess så kommer den lilla dunbollen hit och stannar i ett år, något jag ser fram emot oehört mycket!

Att leva sin dröm, En dans på rosor...eller?

Något som långt ifrån många förstår är att man inte automatiskt lever i konstans eufori för att man har uppfyllt en dröm. Jag får ofta höra att jag borde vara tacksam och överlycklig som får leva min dröm, vilket jag definitivt är!

Jag har flyttat till Japan och uppfyllt min dröm i vart jag vill bo. Men den drömmen fyller inte per automatik hela mitt liv och oavsett vart man bor så lever man ett vardagligt liv med fler behov och önskemål än enbart en plats, som en klok vän sa en dag när vissa saker kändes lite tungt.

Jag drömmer om att jobba med något jag verkligen brinner för, träffa någon att dela en framtid med, bilda familj, lära mig spela piano, öppna egen restaurang osv...
Jag är överklycklig över att ha lyckats uppfylla en av de största drömmarna jag hade genom att få jobb och flytta hit, men jag är fortfarande en människa med andra behov och det finns stunder då jag känner mig nedstämd. Detta innebär givetvis inte att jag ångrar mitt beslut, utan snarare att det fortfarande finns pusselbitar som saknas...

Dock är jag nöjd över mitt liv även om min mage gör sitt absolut yttersta i att försöka göra tillvaron sur! Om någon är intresserad är den till salu, billigt!

Mitt företag följer inte almenackan vilket innebär att vi jobbar trots röda dagar, istället samlar de ihop ledigheten och vi blir tilldelade en vecka vardera i Maj, Augusti och December. Den i Augusti fammanfaller med den så kallade "Bon Festivalen". Det är en japansk buddhistisk sed som går ut på att ära och hedra sina förfaders själar och har idag utvecklats till en tredagars högtid där man i regel besöker och "städar"/dekorerar sina släktingars gravar. Det sägs att släktingarnas andar under denna högtid kommer och besöker husets altare.....
Festivalen avslutas med att papperslyktor sätts på floden och får flyta iväg, detta ska symbolisera de dödas återvändo till de dödas rike.

Toro Nagashi (papperslyktor)
Bildkälla

Som nämnt i tidigare blogginlägg var jag sjuk större delen av denna vecka men jag hann med lite trevliga, att äntligen åka och fixa japanskt körkort, träffa Mica&Joel som jag inte har sett på tre år! Det var en riktigt trevlig reunion!

Vi bestämde oss för att fika på FF cafét men
alla biljetter för dagen var slutsålda...attans!

Go o glad!

Som jag både sett på nyheterna och hört från er där hemma i Svea så har ni haft en kanonsommar och för dem som inte tål värmen har det varit jobbigt! Kanske vill ni komma hem på ett besök hos mig?

Temperaturen i köket när det var som varmast...
Här satte till och med jag på luftkonditioneringen!

Något jag saknar förskräckligt mycket på jobbet är de svenska fikarasterna. Egentligen är det inte rasten i sig som jag saknar för som det ser ut just nu har jag egentligen inte tid ens att ta lunch, men det är en lyx jag har både rätt till och tänker unna mig! Nä, det jag saknar är möjligheten att socialisera med kollegorna, man blir bekanta på ett helt annat plan när man har möjligheten att diskutera annat än jobb på de små korta pauserna...

Däremot har de en trevlig tradition att man köper med sig souvenir om man reser någonstans eller när man kommer tillbaka från ledighet. Då varje län och stad i Japan har sina egna specialitéer blir detta en spännande smakresa beroende på vart folk har varit!

Det började travas upp smått å sakta under dagen, det var mums!

Nisshin Tanabata-matsuri

Sommaren och värmen fortsätter, med den fortsätter även festivalerna. Överdriver nog inte om jag säger att det är ett antal festivaler på olika platser runt om varje vecka hela Augusti ut. Lite svårt det där då många festivaler man vill gå på är på samma dag...


I förra veckan var det i alla fall en Tanabata-festival precis vid stationen där jag bor, dock på en vardag men då jag ändå passerar den gatan när jag ska hem från jobbet var det enkelt att bara stanna till en stund och insupa atmosfären. Tydligen är denna festival känd inom Saitama för sina dekorationer trots att festivalen i sig är otroligt liten och lokal.

När festivalen sover

Dekorationerna

Dekorationerna

Dekorationerna

Dekorationerna

Denna gillade jag extra mycket!

å dessa!

Ett litet uppträdande utefter gatan

Trots att det är en liten håla var det mycket folk!

Festivalen var ett lagom slut på arbetsveckan inför den kommande sista semesterveckan innan jul! Som avslut på denna epok av jobb samlade vi i gänget ihop oss och körde lite svensk kultur med en kortare fikastund! Inget som händer särskilt ofta så dessa stunder är väl uppskattade av alla.

En salig blandning av hemmabakat och köpt!

Trots att det är varmt ute försöker jag att undvika att använda AC:n så mycket som möjligt hemma. Inte av snålhet utan snarare för att jag sitter i AC hela dagarna på jobbet och det känns inte som något som är helt bra för kroppen. Dock lyckades jag givetvis förra helgen, när temperaturen droppade till 25, sitta i drag när jag var ute med några vänner och käkade så på söndagen vaknade jag upp genomförkyld igen med feber. Perfekt timing inför semestern!

Så denna underbara lediga vecka när jag hade planerat en massa olika saker har spenderats näst intill helt inom hemmets fyra väggar med halstabletter, näsddukar och tv-serier.  Får väl se det positiva i att jag inte behövde ta ut semesterdagar för att ligga hemma och snora...

33 grader i köket en vanlig kväll vid kl 20....

En annan tur i oturen var att jag hann laga all mat till mina matlådor och till en kompis på söndagen innan jag hann bli krass! En heldag i köket och massor av mat blev det! Tacka vet jag japansk expresspost som möjliggör att skicka mat när och var som helst!

Ingredienser införskaffade, let's go!

Ungefär hälften avklarat!

Ni som har mig på Facebook vet redan, men för er som inte vet, så ska jag bli nästa Mozart eller Beethoven! Jag har därför införskaffat mig ett el-piano. Jag måste erkänna att jag är lite rostig i att läsa noter då det ändå var nästan 14 år sedan men det går sakta men säkert bättre! Nu gäller det att få båda händerna att sammarbeta på samma gång som de ska göra olika saker! Lättare sagt än gjort, men övning ger färdighet!

My new love!

Eftersom jag i övrigt enbart legat hemma och snorat har det inte hänt mycket spännande på sista tiden, men har gjort min medborgerliga plikt och skickat min röst per post. Måste erkänna att jag blev paff när ett brev från moderaterna damp ner i brevlådan med deras egna valsedlar i, inget som något av de andra partierna bemödat sig göra...

Se till att även ni där hemma gör er plikt och delta i valet,
även om det är med en blank röst borde alla utnyttja sin rätt att rösta...

En sak som jag åtminstone passade på att göra under min ledighet när jag hade hunnit bli lite piggare var att åka till körkorts-centret för Saitama-län och ordna ett japanskt körkort. För mig som redan har ett körkort i Sverige räckte det nämligen med en översatt version av det svenska, lite papper på att jag bor där jag bor, pass, fotografier och en synundersökning för att få det japanska. Inga teoriprov eller uppkörningstest alls, trots att de kör på motsatt sida av vägen...

Så nu får jag köra bil legalt även här! Wuhuu!
Se upp på vägarna!

Mitt i allt ordnande av papper för körkortet, poströsten osv insåg jag att jag har bott här i över ett halvår och jag har fortfarande inte gjort nödvändiga förberedelser utifall en stor jordbävning eller storm skulle slå till. Detta är något jag måste ändra på, jag bor trots allt i "the ring of fire" med konstanta jordväningar och tropiska stormar, även om de flesta är harmlösa...

Förberedelser att ha gjort i hemmet. Man ska dessutom
ha en lättare väska förberedd som är lätt att ta med sig
vid kris.