Att leva sin dröm, En dans på rosor...eller?

Något som långt ifrån många förstår är att man inte automatiskt lever i konstans eufori för att man har uppfyllt en dröm. Jag får ofta höra att jag borde vara tacksam och överlycklig som får leva min dröm, vilket jag definitivt är!

Jag har flyttat till Japan och uppfyllt min dröm i vart jag vill bo. Men den drömmen fyller inte per automatik hela mitt liv och oavsett vart man bor så lever man ett vardagligt liv med fler behov och önskemål än enbart en plats, som en klok vän sa en dag när vissa saker kändes lite tungt.

Jag drömmer om att jobba med något jag verkligen brinner för, träffa någon att dela en framtid med, bilda familj, lära mig spela piano, öppna egen restaurang osv...
Jag är överklycklig över att ha lyckats uppfylla en av de största drömmarna jag hade genom att få jobb och flytta hit, men jag är fortfarande en människa med andra behov och det finns stunder då jag känner mig nedstämd. Detta innebär givetvis inte att jag ångrar mitt beslut, utan snarare att det fortfarande finns pusselbitar som saknas...

Dock är jag nöjd över mitt liv även om min mage gör sitt absolut yttersta i att försöka göra tillvaron sur! Om någon är intresserad är den till salu, billigt!

Mitt företag följer inte almenackan vilket innebär att vi jobbar trots röda dagar, istället samlar de ihop ledigheten och vi blir tilldelade en vecka vardera i Maj, Augusti och December. Den i Augusti fammanfaller med den så kallade "Bon Festivalen". Det är en japansk buddhistisk sed som går ut på att ära och hedra sina förfaders själar och har idag utvecklats till en tredagars högtid där man i regel besöker och "städar"/dekorerar sina släktingars gravar. Det sägs att släktingarnas andar under denna högtid kommer och besöker husets altare.....
Festivalen avslutas med att papperslyktor sätts på floden och får flyta iväg, detta ska symbolisera de dödas återvändo till de dödas rike.

Toro Nagashi (papperslyktor)
Bildkälla

Som nämnt i tidigare blogginlägg var jag sjuk större delen av denna vecka men jag hann med lite trevliga, att äntligen åka och fixa japanskt körkort, träffa Mica&Joel som jag inte har sett på tre år! Det var en riktigt trevlig reunion!

Vi bestämde oss för att fika på FF cafét men
alla biljetter för dagen var slutsålda...attans!

Go o glad!

Som jag både sett på nyheterna och hört från er där hemma i Svea så har ni haft en kanonsommar och för dem som inte tål värmen har det varit jobbigt! Kanske vill ni komma hem på ett besök hos mig?

Temperaturen i köket när det var som varmast...
Här satte till och med jag på luftkonditioneringen!

Något jag saknar förskräckligt mycket på jobbet är de svenska fikarasterna. Egentligen är det inte rasten i sig som jag saknar för som det ser ut just nu har jag egentligen inte tid ens att ta lunch, men det är en lyx jag har både rätt till och tänker unna mig! Nä, det jag saknar är möjligheten att socialisera med kollegorna, man blir bekanta på ett helt annat plan när man har möjligheten att diskutera annat än jobb på de små korta pauserna...

Däremot har de en trevlig tradition att man köper med sig souvenir om man reser någonstans eller när man kommer tillbaka från ledighet. Då varje län och stad i Japan har sina egna specialitéer blir detta en spännande smakresa beroende på vart folk har varit!

Det började travas upp smått å sakta under dagen, det var mums!

En dröm i drömmen

Som alla vet vid det här laget var det min dröm att få ett jobb och kunna bo och leva i Japan. Jag vet att det finns de som anser att jag har haft tur och avundas mig. Kring det finns det några saker jag skulle vilja poängtera.

1. Att jag bor i Japan och har ett jobb har ingenting med tur att göra. Jag har under flera års tid arbetat hårt för det skulle bli möjligt. 
2. Att leva sin dröm är härligt, men precis som vilket liv som helst är det inte en dans på rosor bara för att det är vad man har drömt om, utan precis som vilken normal vardag som helst händer det både bra och dåliga saker. 
3. Ni som har något ni verkligen drömmer om, Go for it!

 Förutom min dröm om att bo och arbeta här i Japan så håller en lite mindre dröm på att besannas, för imorgon är det dags! Imorgon smäller det och jag ska äntligen börja träna kendo! Som jag tidigare nämde är det något jag har velat i flera år men av pga olika omständigheter har det inte enkelt inte varit möjligt förrän nu.

Min Keikogi och Hakama med mitt efternamn inbroderat

De färgar av sig!

Ett helt sidospår är att jag igår äntligen var till en läkare med mina lilltår. Jag har i flera år fått ont oavsett vilken typ av skor jag har haft, detta beror på att mina nagel växer uppåt och innåt i nagelbandet istället för framåt, sen vad det beror på verkar ingen riktigt kunna veta. Men i två veckor ska jag smörja med kräm och packa in tårna i gasbinda, bomull och tejp. Wuhuu!