Mount. Hiuchigatake

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag köpt på mig en massa utrustning för att vandra i bergen och i helgen som var fick jag inviga mina inköp! En kollega till mig som ofta åker och vandrar i bergen bjöd in mig och en kille till från Usa för att åka och vandra till toppen av Mount. Hiuchigatake.

För er som är intresserade av vart Mount. Hiuchigatake ligger
så kan ni titta på den röda lilla pricken!

Mount. Hiuchigatake tillhör ett av de 100 kända bergen i Japan och är med sina 2356m det högsta berget i Tohoku-regionen. Hiuchi är precis som Fuji och många andra berg en vulkan men har inte haft något utbrott sedan 1544. Toppen ligger i Minamiaizu, Hinoemata som ligger I Fukushima prefekturen, dock en bra bit ifrån havet och kärnkraftsverket!

Att vandra upp till 2356m tar sin lilla tid så planen var att börja redan kl 4 på lördagsmorgonen. För att det skulle vara möjligt tog vi en nattbuss vid 23 på fredagskvällen från Kawagoe och som tog oss till Oze National Park.

Då fredagen var en vanlig arbetsdag med uppstigning kl 6 försökte jag lämna jobbet lite tidigare för att åka hem och hinna sova lite innan avfärd. Det gick väl sådär, lyckades väl vila någon timma i alla fall innan det var dags att bege sig mot stationen.

Ladda upp med energi!
Japansk curry med grönsaker och räkor samt ris.

Väskan packad och redo för avfärd!

I väntan på folk på stationen

Laddade och fulla av förväntan!
Foto: Harada

Nostalgi! Under mitt utbytesår i Gifu åkte jag nattbuss många
gånger. Man sover väl inte överdrivet bra men det är ett billigt
sätt att ta sig långt

Väl framme vid 03:50 blev det att ta på sig en massa kläder (5 lager ungefär) då det var avsevärt mycket kyligare jämfört med när vi åkte, samt tillföra lite energi till våra små kroppar för att orka vad som väntade.

Lite frukost i mörkret före det var dags att ge sig av!

Mätta, kissade, påklädda och informerade om dagens rutt från Osamu-san började vi så smått gå mot toppen. Planen var att nå toppen runt 10 snåret. När jag säger vi så menar jag då mig, Harada-san (min kollega), Osamu-san (vän till Harada), Motegi-san (vän till Harada) samt John (Är i Japan på uppdrag från Volvo i USA till slutet av året).

Vi började på 1100m höjd från Oze National Park
i Gunma Prefekturen

Pannlampa var ett definitivt måste då omgivningen
verkligen var totalt kolsvart!

Det var längesen men så underbart att komma ut och höra lite
av naturens ljud. t.ex nåt så simpelt som rinnande vatten...

För mig var detta min första riktiga bergsvandring. Jag har tidigare besökt Mount. Takao men jämfört med Hiuchigatake är det som att ta en promenad i parken med sina 599m och start från 400m. Jag var därför lite nervös om jag skulle orka hela vägen upp och ner...

Alltid redo!

Måste erkänna att det var lite häftigt att vandra i mörkret med pannlampa. Inget som jag har gjort innan så det var lite annorlunda! Dock så har vi inte stor skillnad på när det ljusnar mellan sommar och vinter i här i Japan så det blev ganska snabbt gryning. Tyvärr var vi på för låg höjd för att kunna se soluppgången...

kl. är strax efter 5 och det har redan börjat ljusna.
Foto: Harada

Om det är såhär hela vägen så ska väl det här gå?
Täntke jag glatt för mig själv...

Lite av en första checkpoint vid 1762m höjd

Det är en del man måste tänka på när man ska ut och vandra i bergen, även om det inte handlar om flera dagars äventyr ute i bushen. Inte bara vad och hur man packar är av största vikt utan även hur man fördelar sin proviant och vätska under färden då det finns begränsad tillgång till toaletter utefter vandringslederna. Hemma i Svea har vi allemansrätten och det anses väl ganska okej att gå in i buskarna när man är ute och lever friluftsliv, dock verkar det inte vara riktigt lika accepterat här. Med andra ord, det är viktigt att dricka men man måste också försöka att inte bli för nödig! Går väl säkert ann på nåt säkert om det verkligenk krisar...

Sitta toalettstoppet till vi skulle komma ner från
berget igen. Jag har alltid velat spola genom å dra i en
kedja, precis som på film! wuhuuu!

Efter att vi hade vandrat upp på 1700 m, ner tillö 1600 och upp till 1700 igen så kom vi fram till en liten insjö som låg vid foten av där själva riktigt vandringen skulle börja.

Några var lite morgontrötta pga bristen av sömn men annars
generellt fulla av energi!
Foto: Osamu

Toppen dit vi ska!
Foto: Osamu

Foto: Osamu

Harada, John, Osamu, jag
Foto: Harada

Mot Sherwood skogen!
Foto: Harada

Jag inser såhär efteråt när jag tittar på bilderna hur liten jag ser ut när jag promenerar där med min ryggsäck, som tar upp typ halva min kropp! haha!

För er som inte varit här så har hösten börjat knacka på dörren och vi har något mellanting  mellan höst och sensommar skulle jag vilja säga. Dock kommer hösten snabbare uppe i bergen eftersom det är betydligt kyligare så vi hade turen å få se lite fina höstfärger redan på denna resan.

Om ca 2 veckor kommer bergen stå i brand av höstens färger
Foto: Osamu

Något som jag frågat mig på senaste tiden är varför jag i hela fridens namn inte sysslat med detta tidigare hemma i Svea, vandra i berg alltså. Men kanske är det så simpelt som att jag måste åka så mycket längre för att komma till berg att vandra i jämfört med här där 80% av landers yta består av berg!

Allt eftersom dagen grydde och vi kom högre upp lättade
molntäcket sakta

Lite fikapaus
Foto: Osamu

Sån här utsikt borde man starta varje dag med!
Foto: Harada

Vi kunde börja skymta vårt mål

Allt eftersom vi närmade oss vårt mål, toppen av Hiuchigatake, så blev vägen stenigare och brantare. Dessutom blir luften tunnare desto högre man kommer och även om vi inte besteg ett berg som låg på en höjd som ger "höjdsjuka" så kände mig av altituden och man blev lätt flåsig.

Uppåt ska vi!

Harada-san

Man ser nästintill inte vägen vi kom ifrån...

Med toppen bakom oss, sista andingspausen innen vi är framme
Foto: Harada

Sista lilla rasten tog vi på ca 2100m höjd, nu var vi, efter ca 4h vandring varav den senaste timman i brant terräng, rejält möra i benen och för någon sekund tvivlade jag om jag skulle kunna ta mig upp, framförallt när jag såg vägen som väntade...

Vägen upp!

Medan vi klättrade upp de sista 200m frågade John mig om jag har sett "Hitta Nemo", vilket säkert nästan alla i hela världen har, och om jag mindes Doris. Doris den söta lilla blå fisken med guldfiskminne och som kör sitt mantra "just keep swimming", men för oss blev det "just keep climbing". Man kan väl säga att det blev lite av mantrat för den här resan.

Foto: Osamu

Något som förvånande mig när vi kom till toppen, och de har all min respekt, var antalet personer i 50-60års åldern. Jag menar, jag går på gym 3ggr/vecka, cyklar 1 mil varje dag och joggar en hel del, John är föredetta hockeyspelare som är van att vandra i bergen, och vi båda blev ordentligt möra och slitna av att ta oss upp!

Små mini-"tempel" på toppen

Glada över att vara framme
Foto: Osamu

Fler som var glada över att ha kommit upp
Foto: Osamu

Äntligen!

Efter att ha tagit av mig väskan, satt mig ner och pustat ut lite, och tänker njuta i lugnan ro över att ha nått toppen hör jag Osamu-san peka på en topp bredvid och säga "vi är inte riktigt framme än, det är dit vi ska!". Jag höll första på att smälla av!

Samla energi!
Foto: Osamu

Den riktiga toppen!!
Foto: Osamu

Så vi skulle lämna våra väskor där vi var, klättra ner för att klättre upp, för att åter igen klättra ner och klättra upp till där vi var igen. Jag var inte ensam om att tappa hakan, John var minst sagt lika förvånad! Vi frågade varför vi inte gått dit direkt och tydligen finns det ingen väg dit om man inte klättrar upp där vi var först. Det roliga var att på vägen upp för den riktiga toppen skämtade jag med John om att det säkert inte skiljde mer än 20m i höjd, det visade sig dock vara precis så det var!

Utsikten var helt underbar, synd min mobilkamera inte kan göra
den rättvisa dock...

Vi mötte en herre som hade med sig hunden upp.
Och inte vilken hund som helst, en hund med hur korta ben
som helst! Förstår inte hur den tagit sig upp och ner för alla
branta och höga partier!

Med svidande lår kom vi äntligen upp och det var lagom runt lunch. Så vi började vår vandring 04:15 och vi nådde toppen ca 10:15, det var minst sagt en skön och tillfredsställande känsla! Jag tror vi alla kan vara överens om de!

Foto: Osamu

John
Foto: Harada

Harada
Foto: Harada

Motegi
Foto: Harada

Conquered!
Foto: Harada

Man påminns om hur pluttiga vi är på denna jord när man beger sig till sådana här platser och det är svårt att i ord uttrycka hur imponerad jag blir av omgivningen. Men bröstet fylls av eufori och det känns nästan som att jag ska explodera inombords!

Foto: Harada

Utsikten var så vacker att jag finner inga ord till att beskriva den,
hoppas bilden kan tala för sig själv.
Foto: Harada

Hela gänger!
Fr v: Motegi, Osamu, Jag, Harada, John
Foto: Harada

Sen var det då dags för den där turen tillbaka till den föregående toppen och tillbaka till våra väskor med lunchen i. Jag måste erkänna att magen kurrade ganska rejält vid det här laget, trots regelbunden påfyllning av energi från nötter och torkad frukt.

En välförtjänt vilopaus!

Ingen mat är så god som den som äts ute i naturen
när man är riktigt hungrig och trött

Vad är det man säger, har man tagit sig upp så får man även se till att ta sig ner?
Benen var fortfarande relativt möra men det kändes ändå helt okej efter en god lunch på 2350m höjd i solen!

Det går mycket fortfare att ta sig ner än upp så jämfört med de 6 timmarna det tog till toppen så skulle det ta ca 3 timmar att ta sig till Miike i Fukushima-ken. Även om det går fortare brukar det var tyngre för benen på vägen ner, antagligen för att man spänner varenda muskel man har i kroppen för att hålla sig på fötterna....eller?

Färden neråt tog sin början, kändes helt okej efter en skön vila
och med lunch i magen!
Foto: Harada

Foto: Harada

Människan är bra liten i den stora vida världen! Ni ser säkert
min och Johns ryggsäckar
Foto: Harada

Halvvägs nere och helt färdiga, men vägen hem är ännu lång.
Just keep climbing!
Foto: Harada

Den sista 1,5 timman bestod bara av stenar med höga kliv som kändes i varje muskel. Dessutom hade det regnat dagen innan så det var lite småhalt, man fick helt enkelt koncentrera sig på vart man satte varje steg för att hålla sig på fötterna! Vid det här laget var det inte bara fötterna som började bli utmattade...

1.5 timmar i denna terräng, det kändes!

Jag vet inte hur många gånger terrängen lurade oss och både jag och John trodde att vi snart var nere vid målet, men varje gång kom det en ny våg av svår stenig terräng. Men det är ofattbart ändå att fast hela kroppen värker och man inte har någon energi kvar i någon muskel, så kan man på ren envishet och vilja ta sig otroligt långt!

Glädjeskutt när vi äntligen var framme!

 Som belöning efter hårt arbete hade vi alla bestämt att vi skulle hoppa i de varma baden som fanns precis vid foten av berget, och det må jag säga mina vänner var något av de skönaste baden jag någonsin har tagit i hela mitt liv! Dessutom lindrade det med största sannolikhet träningsvärken som var att vänta...

Onsen is the thin när man är totalt slutkörd, bättre
än bastu!

En väl förtjänad glass med smak av mörk honung, kinako (rostat sojamjöl)
och mochi (sticky rice)

Vi skålade med öl och cider på bussen, tackade
varandra för en bra insats och slocknade

Sista stegen uppåt för dagen!

Ett härligt äventyr som kändes i varje muskel var
över och lyckan var total. En helt underbar känsla!

Jag lämnade min lägenhet 22:00 på fredagskvällen och var hemma igen kl 21:45 på lördagen. Det tog med andra ord ca 24H från dörr till dörr. Trött, med bara 2h sömn på 39H, och helt färdig i kroppen var det skönt att komma in innanför dörren och lägga ner väskan. Totalt sett vandrade vi 19,3 km och klättrade säkert närmare 1500m om man räknar med att vi klättrade upp och ner vid ett flertal tillfällen.

Men trots känslan av total utmattning kan jag inte berga mig innan det bär av nästa gång! Frågan är vilket av de 100 bergen jag ska sikta på som nästa mål? Vi får helt enkelt se!

Film, pizza och mys hemma i soffan innan ögonen slocknade