Japans 100 kända berg - Nr7, Mount. Gassan

Sakta men säkert prickar jag av bergen från listan med Japans 100 kända berg. Att vandra i bergen är ett av de mest effektiva sätten att komma ut i naturen i ett land som består till stora delar av betong, om man inte bor ute på vischan då.

Att få komma ut i det gröna och uppleva naturens doftar och ljud är nog det absolut bästa sättet att göra sig av med stress. Det och karaoke!

Mount. Gassan är med sina 1984m det högsta av tre berg i Dewa, Yamagata prefekturen. Precis som många andra berg i Japan är det en vulkan men det finns inga varning utfärdade så det går utmärkt att bestiga!

I Japan finns det folk som vandrar bergen för att träna sina sinnen och en del av dem går på en typ av pilgrimsfärd från berg till berg. Dessa personer är oftast klädda i vita kläder och jag har hört talas om dem men inte förrän nu sett dem, och de flockades i mängder! Tydligen är Gassan ett dyrkat berg bland just denna grupp människor, vilket säkert är kopplat till Templet på bergets topp samt att en känd Haiku poet besökte berget för 400 år sedan och skrev poesi.

Berget är även känt för sina stora mängder snö och är ett av bergen som erbjuder möjligheten att åka skidor även en bit inpå sommaren.

För oss som bor i Saitama ligger detta berg en bra bit bort så för att underlätta en aning åkte vi kvällen innan och sov över hos en av Naos kompisar som också skulle följa med. Men även om vi åkte 2h dagen innan väntade en ca 6.5H lång biltur på morgonen så avfärd var planerad kl 02:30.

Vi började klättra vid 8:30, nådde toppen runt  11:30 för att käka lite lunch, njuta av utsikten för att sedan börja vandra neråt igen och köra de 6.5+2h bilfärd hemmåt. Vandringen och berget i sig var riktigt trevligt men de flesta av oss var eniga om att det var lite långt bort för att bara åka över dagen.

Tack vare stödlinda för min onda arm fick jag
en grymt sexig bränna!

Undrar vilket berg från listan det blir härnäst?
Den som lever får se!

Kochi. Japans L.A?

Nattbuss är ett vanligt och billigt sätt att ta sig fram på här i Japan. Självklart är Shinkansen både häftigare och snabbare men också 3-4ggr så dyrt. Jag har än så länge inte nått ett stadie där jag är beredd att betala så mycket mer bara för komfort.

Så efter 3 nätter i Osaka med massor av skoj var det dags för mig och Dunbollen att åka till hennes hemvistelse, Kochi. Det är en liten ö på östkusten och det första som slog mig när vi steg av bussen var den friska luften, det rena vattnet och doften av hav vart man än befann sig.

Palmer, kändes lite som L.A?

Tog jag fel tåg och plötsligt hamnade
i alperna?

Vet inte varför men anpanman finns överallt, även ett
museum! Detta är Karepanman (Curry bröd)

Samma morgon som vi anlände till Kochi kom även Nao ner och gjorde oss sällskap. Planen var att hyra bil och allesammans vandra uppför Tsurugi-san på lördagen. Dels är det alltid kul desto fler man är och dessutom siktar även Nao på att bestiga alla de 100 bergen precis som jag så kunde inte vara mer passande!

Dunbollens lov var tyvärr över så hon var snällt tvungen att gå i skolan på torsdagen och fredagen. För mig och Nao som äntligen hade lite semester passade vi på att njuta av det underbara vädret, dessutom ville han se det lilla slottet inne i centrum.

"Köp dina grönsaker själv" stånd.
Man lämnar helt enkelt angiven summa i
i burken och tar de grönsaker man har
betalat för. Helt awesome!

Vet inte varför men jag bara älskar
spårvagnar!

Tanken var att hyra cyklar men av någon anledning hade butiken stängt så vi beslöt oss för att promenera i lugn takt in till stan. Det visade sig bli det bästa beslutet någonsin! Naturen är som sagt i Kochi mysig om man glömmer bort att man befinner sig i betongtunga folktäta Japan.

Nu e det sommar nu är det sol....!

Efter flera timmars promenad i solen och även ett stopp vid ett tempel för att köpa en amulett till mor min kom vi äntligen fram till slottet. Precis som andra japanska slott var det omgjort till ett museum med små modeller som visade hur det en gång i tiden hade sett ut. Jag blir alltid lika besviken... jag menar, jag vill ju se original byggnaderna och inte modeller byggda i konstig skala!

Utifrån är byggnaderna alltid imponerande!

I denna lilla "korg" färdades de högt uppsatta, buren av
undersåtar.

 

Modell byggd i en extremt vältänkt skala, människorna
lär få krypa ut genom porten...

Nästa dag väntade bergen och vandring av ytterligare ett berg från listan med de 100. Självklart behövs proviant men Dunbollens lägenhet är inte speciellt stor, men där det finns hjärterum finns det stjärterum sa jag å satte mig på golvet och tillverkade risbollar! 

Dag 2 gav vi oss iväg kl 5 på morgonen mot Tsurugi-san, ett berg på 1955m.

Då var det bara att sätta fart mot toppen!

 
Vi blev allt som allt ett gäng på 5 personer och speciellt spännande var det att Dunbollen valde att följa med! Hon är vare sig intresserad eller har tidigare erfarenhet av att vandra i bergen egentligen, men tack vare att bergets namn skrivs med betydelsefulla tecken så hittade hon någonstans ett sug!

Mount. Mizugaki + Mount. Daibosatsurei

Den här helgen har varit galet fantastisk!
Från början var det bara planerat att vi skulle bestiga Mount. Daibosatsurei på söndagen tillsammans med Uekusa-san, när Naoya plötsligt frågade om jag även ville följa med tillsammans med "bergsvandringsgruppen" från hans jobb på lördagen.

Gänget!

Två berg, två dagar i rad? Är det verkligen möjligt?
Naoya hade redan lovat så han hade inte något direkt val medan jag fritt kunde välja att stanna hemma i den sköna soffan och moffa godis. Men vadå, man lever bara en gång och man måste utmana sig själv så det är klart att jag tackade ja och följde med!

Så med andra ord:
Lördag --> Mount. Mizugaki, 2230m (start från 1520m)
Söndag ‐‐>Mount, Daibosatsurei, 2057 (start från 1000?m)

I ett samtal på lunchen när jag sökte på kartan vart bergen ligger för att visan för min chef, som också älskar att vandra, upptäckte jag att de i princip låg bredvid varandra. Snabbtänkt som chefen är så frågade han mig om det inte vore bättre att övernatta någonstans. Genialiskt!

Genom att övernatta skulle timmarna för vila inför söndagens vandring bli nästan det dubbla. Spara pengar på att åka fram och tillbaka var väl inget vi gjorde direkt eftersom hotellet kostade en del, men det man inte vinner i cash vinner man i komfort!

Som vanligt när vi ska iväg till bergen så gäller det att gå upp före tuppen och precis som alla de tidigare gångerna skulle vi ge oss av 04:00 så jag ställde klockan på ringning 02:00. Dock är det inte så lätt att gå lägga sig tidigt för man är dels inte trött vid den tiden och alla förberedelser för vandringen tar sin lilla tid.

Målet var toppen som syns bakom träden

Det är alltid spännande att ge sig väg med nya männsikor för alla är vi olika även om vi har gemensamma intressen. Självklart finns det många gemensamma nämnare för folket som ger sig till bergen och vandrar men ändå skiljer det sig en del från grupp till grupp. När vi ger oss iväg med folket från mitt jobb blir det många korta pauser och mycket fotografering medan denna gången var vandringstempot högt och vi gick raka vägen upp till toppen utan någon direkt vila!

Blev en paus för att sätta in kontaktlisner,
vilket blev en cirkus i sig då hans flickvän
skulle göra det åt honom. Skoj var det
i alla fall!

Gemensamt mellan de båda grupperna är att vi alla ämnar att klättre de 100 Japanska kända bergen, även om jag tror att gruppen från Naoyas jobb är något seriös medan de från mitt jobb är något äldre och värdesätter själva vandringen mest, oavsett om det är på listan eller inte.

Vägen upp tycks bara bli stenigare för varje
gång jag ger mig iväg

Denna gång krävdes de hjälp av kedjor för att
ta sig upp på vissa ställen

Som jag sa vandrade vi raka vägen upp utan någon direkt paus så det tog faktiskt inte mer än 2,5H. När vi kollade internet så var väderleksrapporten för helgen oviss så vi var tacksamt lyckliga att solen sken på oss. Så från ett vandringsperspektiv var vädret perfekt men utsikten var tyvärr en liten besvikelse då det var molning när vi kom upp. Berget ligger nämligen nära Mount. Fuji och ska ha en fantastisk utsikt vid klar sikt!

Afro-man hits the top!

Det kittlas i benen att kika ner kan jag lova!

Vi hade tyvärr inte klar sikt så vi såg inte så långt som önskat

Någonstans bakom mig finns Fuji!

The conquerers of Mount. Muzugaki!

Det tog oss bara ett par timmar att ta oss ner igen och eftersom det här berget inte var så högt behövde vi inte bry oss om lufttrycksförändringar vare sig på vägen upp eller ner. Väl nere så begav vi oss i sedvanlig tradition till en Onsen (varmbad). Vandringen är helt enkelt inte avslutad om den inte avslutas med onsen!

Badet vi åkte till denna gång var riktigt najs!

Båda bergen som vi planerade att bestiga låg som tidigare sagt näst intill bredvid varandra i Yamanashi-prefekturen. Jag kanske har nämnt det någon gång innan men här i Japan så har varje stad och län/prefektur sina egna specialitéer när det kommer till mat, dryck och snacks. Om någon reser någonstans hör det till vett och etikett att komma hem med souvenirer, vilket oftast då är en specialitet från den besökta platsen.

Yamanashi-prefekturen är speciellt känd för tre saker vindruvor (och därför även vin), Shingen-mochi och Houtou.

Traditionell Shingen-mochi
Mochi med kinako (rostat sojamjöl) och svart honung
(Bildkälla)

Shingen-mochi har på senare tid blivit en riktig hit och kan nu hittas i alla former som t.ex glass, crepe, pudding, karamellgodisar osv...

Shingen-mochi glass

Den andra maträtten jag nämnde var Houtou. Det är en nudelgryta gjort på platta udon-nudlar, grönsaker och miso. Går man tillbaka i tiden var det så att man i Gunnai-regionen i Yamanashi-prefekturen inte kunde odla ris pågrund av det kalla klimatet och hög halt av vulkanisk materia i jorden. Den låga nivån av lokal risodling ledde till att prefekturen fokuserade på odling av vete istället.

Houtou med grönsaker och anka

Itadakimasu!

Efter lite middag återvände vi till hotellet för att stretcha och sova så att vi skulle orka inför nästkommande dag. Vi skulle samlas vid 9 på stationen vid Daibousatsurei så tanken var att lämna hotellet vid 7.

Vädret var dock ostadigt och vid närmare check stod det att man avrådde från att bestiga Daibousatsurei pga starka vindar och regn. Efter diskussion med Uekusa-san beslöt vi oss för att ställa in vår vandring.

Då vi ändå tagit oss hela vägen till Yamanashi-prefekturen och övernattat på hotell hade vi kommit upp med en backup plan eftersom vi visste att vädret eventuellt skulle bli dåligt, dumt att ha övernattat förgäves! Så vi begav oss av till ett hiking-område vid namn Shosenkyo och som är en populär plats för att beskåda höstlövens granna färger. Mer om det äventyret kommer i nästa inglägg!

Mount. Hiuchigatake

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag köpt på mig en massa utrustning för att vandra i bergen och i helgen som var fick jag inviga mina inköp! En kollega till mig som ofta åker och vandrar i bergen bjöd in mig och en kille till från Usa för att åka och vandra till toppen av Mount. Hiuchigatake.

För er som är intresserade av vart Mount. Hiuchigatake ligger
så kan ni titta på den röda lilla pricken!

Mount. Hiuchigatake tillhör ett av de 100 kända bergen i Japan och är med sina 2356m det högsta berget i Tohoku-regionen. Hiuchi är precis som Fuji och många andra berg en vulkan men har inte haft något utbrott sedan 1544. Toppen ligger i Minamiaizu, Hinoemata som ligger I Fukushima prefekturen, dock en bra bit ifrån havet och kärnkraftsverket!

Att vandra upp till 2356m tar sin lilla tid så planen var att börja redan kl 4 på lördagsmorgonen. För att det skulle vara möjligt tog vi en nattbuss vid 23 på fredagskvällen från Kawagoe och som tog oss till Oze National Park.

Då fredagen var en vanlig arbetsdag med uppstigning kl 6 försökte jag lämna jobbet lite tidigare för att åka hem och hinna sova lite innan avfärd. Det gick väl sådär, lyckades väl vila någon timma i alla fall innan det var dags att bege sig mot stationen.

Ladda upp med energi!
Japansk curry med grönsaker och räkor samt ris.

Väskan packad och redo för avfärd!

I väntan på folk på stationen

Laddade och fulla av förväntan!
Foto: Harada

Nostalgi! Under mitt utbytesår i Gifu åkte jag nattbuss många
gånger. Man sover väl inte överdrivet bra men det är ett billigt
sätt att ta sig långt

Väl framme vid 03:50 blev det att ta på sig en massa kläder (5 lager ungefär) då det var avsevärt mycket kyligare jämfört med när vi åkte, samt tillföra lite energi till våra små kroppar för att orka vad som väntade.

Lite frukost i mörkret före det var dags att ge sig av!

Mätta, kissade, påklädda och informerade om dagens rutt från Osamu-san började vi så smått gå mot toppen. Planen var att nå toppen runt 10 snåret. När jag säger vi så menar jag då mig, Harada-san (min kollega), Osamu-san (vän till Harada), Motegi-san (vän till Harada) samt John (Är i Japan på uppdrag från Volvo i USA till slutet av året).

Vi började på 1100m höjd från Oze National Park
i Gunma Prefekturen

Pannlampa var ett definitivt måste då omgivningen
verkligen var totalt kolsvart!

Det var längesen men så underbart att komma ut och höra lite
av naturens ljud. t.ex nåt så simpelt som rinnande vatten...

För mig var detta min första riktiga bergsvandring. Jag har tidigare besökt Mount. Takao men jämfört med Hiuchigatake är det som att ta en promenad i parken med sina 599m och start från 400m. Jag var därför lite nervös om jag skulle orka hela vägen upp och ner...

Alltid redo!

Måste erkänna att det var lite häftigt att vandra i mörkret med pannlampa. Inget som jag har gjort innan så det var lite annorlunda! Dock så har vi inte stor skillnad på när det ljusnar mellan sommar och vinter i här i Japan så det blev ganska snabbt gryning. Tyvärr var vi på för låg höjd för att kunna se soluppgången...

kl. är strax efter 5 och det har redan börjat ljusna.
Foto: Harada

Om det är såhär hela vägen så ska väl det här gå?
Täntke jag glatt för mig själv...

Lite av en första checkpoint vid 1762m höjd

Det är en del man måste tänka på när man ska ut och vandra i bergen, även om det inte handlar om flera dagars äventyr ute i bushen. Inte bara vad och hur man packar är av största vikt utan även hur man fördelar sin proviant och vätska under färden då det finns begränsad tillgång till toaletter utefter vandringslederna. Hemma i Svea har vi allemansrätten och det anses väl ganska okej att gå in i buskarna när man är ute och lever friluftsliv, dock verkar det inte vara riktigt lika accepterat här. Med andra ord, det är viktigt att dricka men man måste också försöka att inte bli för nödig! Går väl säkert ann på nåt säkert om det verkligenk krisar...

Sitta toalettstoppet till vi skulle komma ner från
berget igen. Jag har alltid velat spola genom å dra i en
kedja, precis som på film! wuhuuu!

Efter att vi hade vandrat upp på 1700 m, ner tillö 1600 och upp till 1700 igen så kom vi fram till en liten insjö som låg vid foten av där själva riktigt vandringen skulle börja.

Några var lite morgontrötta pga bristen av sömn men annars
generellt fulla av energi!
Foto: Osamu

Toppen dit vi ska!
Foto: Osamu

Foto: Osamu

Harada, John, Osamu, jag
Foto: Harada

Mot Sherwood skogen!
Foto: Harada

Jag inser såhär efteråt när jag tittar på bilderna hur liten jag ser ut när jag promenerar där med min ryggsäck, som tar upp typ halva min kropp! haha!

För er som inte varit här så har hösten börjat knacka på dörren och vi har något mellanting  mellan höst och sensommar skulle jag vilja säga. Dock kommer hösten snabbare uppe i bergen eftersom det är betydligt kyligare så vi hade turen å få se lite fina höstfärger redan på denna resan.

Om ca 2 veckor kommer bergen stå i brand av höstens färger
Foto: Osamu

Något som jag frågat mig på senaste tiden är varför jag i hela fridens namn inte sysslat med detta tidigare hemma i Svea, vandra i berg alltså. Men kanske är det så simpelt som att jag måste åka så mycket längre för att komma till berg att vandra i jämfört med här där 80% av landers yta består av berg!

Allt eftersom dagen grydde och vi kom högre upp lättade
molntäcket sakta

Lite fikapaus
Foto: Osamu

Sån här utsikt borde man starta varje dag med!
Foto: Harada

Vi kunde börja skymta vårt mål

Allt eftersom vi närmade oss vårt mål, toppen av Hiuchigatake, så blev vägen stenigare och brantare. Dessutom blir luften tunnare desto högre man kommer och även om vi inte besteg ett berg som låg på en höjd som ger "höjdsjuka" så kände mig av altituden och man blev lätt flåsig.

Uppåt ska vi!

Harada-san

Man ser nästintill inte vägen vi kom ifrån...

Med toppen bakom oss, sista andingspausen innen vi är framme
Foto: Harada

Sista lilla rasten tog vi på ca 2100m höjd, nu var vi, efter ca 4h vandring varav den senaste timman i brant terräng, rejält möra i benen och för någon sekund tvivlade jag om jag skulle kunna ta mig upp, framförallt när jag såg vägen som väntade...

Vägen upp!

Medan vi klättrade upp de sista 200m frågade John mig om jag har sett "Hitta Nemo", vilket säkert nästan alla i hela världen har, och om jag mindes Doris. Doris den söta lilla blå fisken med guldfiskminne och som kör sitt mantra "just keep swimming", men för oss blev det "just keep climbing". Man kan väl säga att det blev lite av mantrat för den här resan.

Foto: Osamu

Något som förvånande mig när vi kom till toppen, och de har all min respekt, var antalet personer i 50-60års åldern. Jag menar, jag går på gym 3ggr/vecka, cyklar 1 mil varje dag och joggar en hel del, John är föredetta hockeyspelare som är van att vandra i bergen, och vi båda blev ordentligt möra och slitna av att ta oss upp!

Små mini-"tempel" på toppen

Glada över att vara framme
Foto: Osamu

Fler som var glada över att ha kommit upp
Foto: Osamu

Äntligen!

Efter att ha tagit av mig väskan, satt mig ner och pustat ut lite, och tänker njuta i lugnan ro över att ha nått toppen hör jag Osamu-san peka på en topp bredvid och säga "vi är inte riktigt framme än, det är dit vi ska!". Jag höll första på att smälla av!

Samla energi!
Foto: Osamu

Den riktiga toppen!!
Foto: Osamu

Så vi skulle lämna våra väskor där vi var, klättra ner för att klättre upp, för att åter igen klättra ner och klättra upp till där vi var igen. Jag var inte ensam om att tappa hakan, John var minst sagt lika förvånad! Vi frågade varför vi inte gått dit direkt och tydligen finns det ingen väg dit om man inte klättrar upp där vi var först. Det roliga var att på vägen upp för den riktiga toppen skämtade jag med John om att det säkert inte skiljde mer än 20m i höjd, det visade sig dock vara precis så det var!

Utsikten var helt underbar, synd min mobilkamera inte kan göra
den rättvisa dock...

Vi mötte en herre som hade med sig hunden upp.
Och inte vilken hund som helst, en hund med hur korta ben
som helst! Förstår inte hur den tagit sig upp och ner för alla
branta och höga partier!

Med svidande lår kom vi äntligen upp och det var lagom runt lunch. Så vi började vår vandring 04:15 och vi nådde toppen ca 10:15, det var minst sagt en skön och tillfredsställande känsla! Jag tror vi alla kan vara överens om de!

Foto: Osamu

John
Foto: Harada

Harada
Foto: Harada

Motegi
Foto: Harada

Conquered!
Foto: Harada

Man påminns om hur pluttiga vi är på denna jord när man beger sig till sådana här platser och det är svårt att i ord uttrycka hur imponerad jag blir av omgivningen. Men bröstet fylls av eufori och det känns nästan som att jag ska explodera inombords!

Foto: Harada

Utsikten var så vacker att jag finner inga ord till att beskriva den,
hoppas bilden kan tala för sig själv.
Foto: Harada

Hela gänger!
Fr v: Motegi, Osamu, Jag, Harada, John
Foto: Harada

Sen var det då dags för den där turen tillbaka till den föregående toppen och tillbaka till våra väskor med lunchen i. Jag måste erkänna att magen kurrade ganska rejält vid det här laget, trots regelbunden påfyllning av energi från nötter och torkad frukt.

En välförtjänt vilopaus!

Ingen mat är så god som den som äts ute i naturen
när man är riktigt hungrig och trött

Vad är det man säger, har man tagit sig upp så får man även se till att ta sig ner?
Benen var fortfarande relativt möra men det kändes ändå helt okej efter en god lunch på 2350m höjd i solen!

Det går mycket fortfare att ta sig ner än upp så jämfört med de 6 timmarna det tog till toppen så skulle det ta ca 3 timmar att ta sig till Miike i Fukushima-ken. Även om det går fortare brukar det var tyngre för benen på vägen ner, antagligen för att man spänner varenda muskel man har i kroppen för att hålla sig på fötterna....eller?

Färden neråt tog sin början, kändes helt okej efter en skön vila
och med lunch i magen!
Foto: Harada

Foto: Harada

Människan är bra liten i den stora vida världen! Ni ser säkert
min och Johns ryggsäckar
Foto: Harada

Halvvägs nere och helt färdiga, men vägen hem är ännu lång.
Just keep climbing!
Foto: Harada

Den sista 1,5 timman bestod bara av stenar med höga kliv som kändes i varje muskel. Dessutom hade det regnat dagen innan så det var lite småhalt, man fick helt enkelt koncentrera sig på vart man satte varje steg för att hålla sig på fötterna! Vid det här laget var det inte bara fötterna som började bli utmattade...

1.5 timmar i denna terräng, det kändes!

Jag vet inte hur många gånger terrängen lurade oss och både jag och John trodde att vi snart var nere vid målet, men varje gång kom det en ny våg av svår stenig terräng. Men det är ofattbart ändå att fast hela kroppen värker och man inte har någon energi kvar i någon muskel, så kan man på ren envishet och vilja ta sig otroligt långt!

Glädjeskutt när vi äntligen var framme!

 Som belöning efter hårt arbete hade vi alla bestämt att vi skulle hoppa i de varma baden som fanns precis vid foten av berget, och det må jag säga mina vänner var något av de skönaste baden jag någonsin har tagit i hela mitt liv! Dessutom lindrade det med största sannolikhet träningsvärken som var att vänta...

Onsen is the thin när man är totalt slutkörd, bättre
än bastu!

En väl förtjänad glass med smak av mörk honung, kinako (rostat sojamjöl)
och mochi (sticky rice)

Vi skålade med öl och cider på bussen, tackade
varandra för en bra insats och slocknade

Sista stegen uppåt för dagen!

Ett härligt äventyr som kändes i varje muskel var
över och lyckan var total. En helt underbar känsla!

Jag lämnade min lägenhet 22:00 på fredagskvällen och var hemma igen kl 21:45 på lördagen. Det tog med andra ord ca 24H från dörr till dörr. Trött, med bara 2h sömn på 39H, och helt färdig i kroppen var det skönt att komma in innanför dörren och lägga ner väskan. Totalt sett vandrade vi 19,3 km och klättrade säkert närmare 1500m om man räknar med att vi klättrade upp och ner vid ett flertal tillfällen.

Men trots känslan av total utmattning kan jag inte berga mig innan det bär av nästa gång! Frågan är vilket av de 100 bergen jag ska sikta på som nästa mål? Vi får helt enkelt se!

Film, pizza och mys hemma i soffan innan ögonen slocknade