Att leva sin dröm, En dans på rosor...eller?

Något som långt ifrån många förstår är att man inte automatiskt lever i konstans eufori för att man har uppfyllt en dröm. Jag får ofta höra att jag borde vara tacksam och överlycklig som får leva min dröm, vilket jag definitivt är!

Jag har flyttat till Japan och uppfyllt min dröm i vart jag vill bo. Men den drömmen fyller inte per automatik hela mitt liv och oavsett vart man bor så lever man ett vardagligt liv med fler behov och önskemål än enbart en plats, som en klok vän sa en dag när vissa saker kändes lite tungt.

Jag drömmer om att jobba med något jag verkligen brinner för, träffa någon att dela en framtid med, bilda familj, lära mig spela piano, öppna egen restaurang osv...
Jag är överklycklig över att ha lyckats uppfylla en av de största drömmarna jag hade genom att få jobb och flytta hit, men jag är fortfarande en människa med andra behov och det finns stunder då jag känner mig nedstämd. Detta innebär givetvis inte att jag ångrar mitt beslut, utan snarare att det fortfarande finns pusselbitar som saknas...

Dock är jag nöjd över mitt liv även om min mage gör sitt absolut yttersta i att försöka göra tillvaron sur! Om någon är intresserad är den till salu, billigt!

Mitt företag följer inte almenackan vilket innebär att vi jobbar trots röda dagar, istället samlar de ihop ledigheten och vi blir tilldelade en vecka vardera i Maj, Augusti och December. Den i Augusti fammanfaller med den så kallade "Bon Festivalen". Det är en japansk buddhistisk sed som går ut på att ära och hedra sina förfaders själar och har idag utvecklats till en tredagars högtid där man i regel besöker och "städar"/dekorerar sina släktingars gravar. Det sägs att släktingarnas andar under denna högtid kommer och besöker husets altare.....
Festivalen avslutas med att papperslyktor sätts på floden och får flyta iväg, detta ska symbolisera de dödas återvändo till de dödas rike.

Toro Nagashi (papperslyktor)
Bildkälla

Som nämnt i tidigare blogginlägg var jag sjuk större delen av denna vecka men jag hann med lite trevliga, att äntligen åka och fixa japanskt körkort, träffa Mica&Joel som jag inte har sett på tre år! Det var en riktigt trevlig reunion!

Vi bestämde oss för att fika på FF cafét men
alla biljetter för dagen var slutsålda...attans!

Go o glad!

Som jag både sett på nyheterna och hört från er där hemma i Svea så har ni haft en kanonsommar och för dem som inte tål värmen har det varit jobbigt! Kanske vill ni komma hem på ett besök hos mig?

Temperaturen i köket när det var som varmast...
Här satte till och med jag på luftkonditioneringen!

Något jag saknar förskräckligt mycket på jobbet är de svenska fikarasterna. Egentligen är det inte rasten i sig som jag saknar för som det ser ut just nu har jag egentligen inte tid ens att ta lunch, men det är en lyx jag har både rätt till och tänker unna mig! Nä, det jag saknar är möjligheten att socialisera med kollegorna, man blir bekanta på ett helt annat plan när man har möjligheten att diskutera annat än jobb på de små korta pauserna...

Däremot har de en trevlig tradition att man köper med sig souvenir om man reser någonstans eller när man kommer tillbaka från ledighet. Då varje län och stad i Japan har sina egna specialitéer blir detta en spännande smakresa beroende på vart folk har varit!

Det började travas upp smått å sakta under dagen, det var mums!