Att leva sin dröm, En dans på rosor...eller?

Något som långt ifrån många förstår är att man inte automatiskt lever i konstans eufori för att man har uppfyllt en dröm. Jag får ofta höra att jag borde vara tacksam och överlycklig som får leva min dröm, vilket jag definitivt är!

Jag har flyttat till Japan och uppfyllt min dröm i vart jag vill bo. Men den drömmen fyller inte per automatik hela mitt liv och oavsett vart man bor så lever man ett vardagligt liv med fler behov och önskemål än enbart en plats, som en klok vän sa en dag när vissa saker kändes lite tungt.

Jag drömmer om att jobba med något jag verkligen brinner för, träffa någon att dela en framtid med, bilda familj, lära mig spela piano, öppna egen restaurang osv...
Jag är överklycklig över att ha lyckats uppfylla en av de största drömmarna jag hade genom att få jobb och flytta hit, men jag är fortfarande en människa med andra behov och det finns stunder då jag känner mig nedstämd. Detta innebär givetvis inte att jag ångrar mitt beslut, utan snarare att det fortfarande finns pusselbitar som saknas...

Dock är jag nöjd över mitt liv även om min mage gör sitt absolut yttersta i att försöka göra tillvaron sur! Om någon är intresserad är den till salu, billigt!

Mitt företag följer inte almenackan vilket innebär att vi jobbar trots röda dagar, istället samlar de ihop ledigheten och vi blir tilldelade en vecka vardera i Maj, Augusti och December. Den i Augusti fammanfaller med den så kallade "Bon Festivalen". Det är en japansk buddhistisk sed som går ut på att ära och hedra sina förfaders själar och har idag utvecklats till en tredagars högtid där man i regel besöker och "städar"/dekorerar sina släktingars gravar. Det sägs att släktingarnas andar under denna högtid kommer och besöker husets altare.....
Festivalen avslutas med att papperslyktor sätts på floden och får flyta iväg, detta ska symbolisera de dödas återvändo till de dödas rike.

Toro Nagashi (papperslyktor)
Bildkälla

Som nämnt i tidigare blogginlägg var jag sjuk större delen av denna vecka men jag hann med lite trevliga, att äntligen åka och fixa japanskt körkort, träffa Mica&Joel som jag inte har sett på tre år! Det var en riktigt trevlig reunion!

Vi bestämde oss för att fika på FF cafét men
alla biljetter för dagen var slutsålda...attans!

Go o glad!

Som jag både sett på nyheterna och hört från er där hemma i Svea så har ni haft en kanonsommar och för dem som inte tål värmen har det varit jobbigt! Kanske vill ni komma hem på ett besök hos mig?

Temperaturen i köket när det var som varmast...
Här satte till och med jag på luftkonditioneringen!

Något jag saknar förskräckligt mycket på jobbet är de svenska fikarasterna. Egentligen är det inte rasten i sig som jag saknar för som det ser ut just nu har jag egentligen inte tid ens att ta lunch, men det är en lyx jag har både rätt till och tänker unna mig! Nä, det jag saknar är möjligheten att socialisera med kollegorna, man blir bekanta på ett helt annat plan när man har möjligheten att diskutera annat än jobb på de små korta pauserna...

Däremot har de en trevlig tradition att man köper med sig souvenir om man reser någonstans eller när man kommer tillbaka från ledighet. Då varje län och stad i Japan har sina egna specialitéer blir detta en spännande smakresa beroende på vart folk har varit!

Det började travas upp smått å sakta under dagen, det var mums!

En dröm i drömmen

Som alla vet vid det här laget var det min dröm att få ett jobb och kunna bo och leva i Japan. Jag vet att det finns de som anser att jag har haft tur och avundas mig. Kring det finns det några saker jag skulle vilja poängtera.

1. Att jag bor i Japan och har ett jobb har ingenting med tur att göra. Jag har under flera års tid arbetat hårt för det skulle bli möjligt. 
2. Att leva sin dröm är härligt, men precis som vilket liv som helst är det inte en dans på rosor bara för att det är vad man har drömt om, utan precis som vilken normal vardag som helst händer det både bra och dåliga saker. 
3. Ni som har något ni verkligen drömmer om, Go for it!

 Förutom min dröm om att bo och arbeta här i Japan så håller en lite mindre dröm på att besannas, för imorgon är det dags! Imorgon smäller det och jag ska äntligen börja träna kendo! Som jag tidigare nämde är det något jag har velat i flera år men av pga olika omständigheter har det inte enkelt inte varit möjligt förrän nu.

Min Keikogi och Hakama med mitt efternamn inbroderat

De färgar av sig!

Ett helt sidospår är att jag igår äntligen var till en läkare med mina lilltår. Jag har i flera år fått ont oavsett vilken typ av skor jag har haft, detta beror på att mina nagel växer uppåt och innåt i nagelbandet istället för framåt, sen vad det beror på verkar ingen riktigt kunna veta. Men i två veckor ska jag smörja med kräm och packa in tårna i gasbinda, bomull och tejp. Wuhuu!

A New Beginning

When I woke up this morning I could still not understand it was my last day in my apartment, that I from today, will become an emigrant. 

Before I start my story of my new soyful living in the East, I would like to return to where it all began. 

I remember it as if it was yesterday! I was twelve or thirteen and me and my friends where watching a japanese cartoon, also known as anime, called Silverfang (Ginga: Nagareboshi Gin). The first time we saw it with Swedish voices but later on we also saw the original in Japanese. It was then I fell in love, a love that would grow stronger than I could ever imagine. 

I watched a lot of anime after that, as much as I could! As I watched my interest and passion grew stronger, and I started to feel an urge to understand and speak this lovely and beautiful language. But it was first a couple of years later, in my second year at senior high, I started to actually study japanese. In my last year I wanted to go abroad but I was to old to enter a japanese senior high and to young to enter a university.

After senior high I entered college in Eskilstuna and studied engineering for three years, but the wish to go abroad to Japan was still there. It grew stronger actually, and I discovered japanese television drama, which took me even closer to the language and culture. And after my thesis I could finally go abroad as an exchange student to Nanzan University in Nagoya. 

It took three years but I never gave up, I just had to wait and be patient. The exchange program was only for one semester, but a lot of things happened during these three months and what I did not know was that my life was to change and never be the same again. 

I stayed with a host family, they were really nice and took me in as a family member. They let me experience how it was to live in Japan and my host mother's cooking was absolutely fabuluous.

At the end of november I got a soar throat and fever and pain in every muscle in my body. I had to rest from school and after a couple of days with high fever my host mother took me to a small local hospital. After the examination we returned with some medicines and everything seemed to be alright. It wasn't though. 

They pain got worsed, especially in the end of my back and hips, and I could barely lay down. The fever didn't go down and I discovered blood in my "number two". I had probably been bleeding for a couple of days but I just had my period and didn't think of it at first. When my fever reached 41.7 degrees celcius my host mother took me to the ER for another examination. They as well didn't find anything particular but I was dehydrated so we had to stay a couple of hours. 

I was scared. At this time my japanese wasn't very good and my condition continued to get worse. The same evening as I contacted my swedish University for help was the worst in my life. During the five hours I tried to sleep I had to go to the bathroom about 20 times, and it hurted. It felt as I was to give birth, but from the wrong end. My sister has been through the same and knows exactly what I'm talking about. 

Well, I finally got into a good hospital with a nice doctor who examined me and discovered that I suffered from ulceros colitis. Imagine being on the other side of the world from your family, alone, you can hardly communicate and someone tells you that you have got an incurable disease. I was devasted. 

After being hospitilized for almost 3 weeks I went back to school, but my host mother didn't want me to live with them anymore so I had to move to a dormitory. That and also that I missed a lot of exams, during my stay in the hospital, was too much, I decided to drop of and go home back to Sweden. This blog is not supposed to be about my disease, but it changed who I am and my life forever. 

I returned to Sweden and moved to Gothenburg, where I entered University of Gothenburg, and continued to study japanese. The first year we were about 25 people in our class but in the first course of second year we were about ten and in the second we were four. I met a girl, Mia, and we spent a lot of time together in school doing homework and we became good friends. I honestly do not remember why we started to talk about it but suddenly we decided to go to Japan and study at a language school. Mia took the 6 months course but I decided to stay for one year.

That year was absolutely a turning point in my life, and during that time I was thinking of finding i job and stay, but I didn't for several reasons. I once again came back to Sweden and got employed at Volvo construction equipment in Eskilstuna. With a full time job and a fair salary I went to Japan twice a year on holiday. And it was during my trip in April this year I finally came to the conclusion that I wanted to move to Japan. 

Writing applications, prepare for interviews and follow up interviews with various assignments. I worked hard and in July it finally paid of and I got an offer from UD Trucks in Ageo. And ever since I accepted the offer I have had my hands full of various preparations. 

The last three weeks have been worst with, having to say goodbye to everyone. You almost forget the excitement and joy about fulfilling your dream because you're filled with sadness of leaving everyone you love behind. It's selfish to live your dream regardless of others, but sometimes that's whats necessary. Just because I'm living far away I won't forget about the people I love, and also I want to thank everyone for being understanding and letting me go. 

This blog is mainly for you who I left behind, so you can join and be a part of my dream. I will do my best to keep it updated with what's happening in my new life over here. 

Enjoy!