Momiji, höstens älskog

Allt blir inte alltid som man tänk och planerat! Igår var det tänkt att vi skulle bestiga ett av Japans 100 kända berg, Daibosatsurei, men pga vädret utfärdades det på morgonen varningar och att alla avråddes från att bege sig upp fick vi lov att i sista stund ändra våra planer.

Vaknade upp med lite tuppkam

Då vi visste att vädret skulle vara osäkert över helgeno och vi ändå skulle stanna över på hotell hade Naoya förberett en backup-plan redan innan vi åkte, så efter att vi hade ätit frukost i lugn och ro begav vi oss av till en plats i Yamanashi-prefekturen som heter Shousenkyou. Platsen är en populär plats för att åka och beskåda höstens vackra färger, däribland min favorit, Momiji (Japansk Lönn).

Vi åkte lift upp till toppen, de inte bara ser ut som de från
alpterna utan de spelade även joddel-musik!

På toppen av Shousenkyou.
Rakt fram ska man kunna se det stolta berget Fuji men
sikten var inte ritkigt tillräckligt klar...

Som på alla toppar fanns det givetvis ett litet tempel

Även om vår bergsvandring blev inställd blev det en dag i aktiv anda i vilket fall som. Shousenkyou har nämligen en 4km lång vandringsled och det är definitivt bäst att ta sig fram till fots längs leden om man vill avnjuta höstens passionerade färgspel.

Det är nåt speciellt med vattenfall, de är så
vackra att jag blir varm inombords

Varningslappar om att se upp för bjön satt lite
här

Uppe på den tidigare toppen som låg på närmare 1000m var höstlövs färgerna näst intill redan över men allt eftersom vi vandrade ut med leden och kom ner på 500-700m var det i full "blom" eller hur man säger.

Min favorit Momiji gjorde mig inte besviken!

Det var kyligt men ändå helt okej då det bara regnade under någon timma medan vi var på toppen av Shousenkyo. Dock var det väl inte perfekt glassväder men när vi ändå befann oss i Yamanashi prefekturen så var vi så illa tvungna att testa Shingen-mochi ice cream, och det var makalöst gott!

Singen-mochi Ice cream
(sticky rice, roasted soy flour, ice cream and black honey)

Meditating for Sage-mode

Nyfiken som jag är på allt så testar jag å smakar det mesta som kommer i min väg och som inte ser helt totalt avsmakligt ut. En favorit jag har i det japanska köket är grillad sötpotatis! Sötpotatisen de har här är inte likadan som den orangea som säljs hemma i svenska livsmedelsbutiker och i min mening snäppet godare.

Någonstans på den senare delan av vandringsleden sprang vi på en liten Yaki-Imo (grillat sötpotatis) vagn med en så underbart trevlig gumma och gubbe. Vi tog våra absolut sista kontanter och köpte en liten att dela på då det är så underbart gott!

En liten mini-vagn som säljer grillad sötpotatis.

Mums!
Det var en specifik sötpotatis sort som tydligen
är populär i just detta området

 Naturen var så vacker med sina färger, berg och forsar att det tog oss hela dagen att vandra utefter leden. Helt plötsligt upptäckte jag att klockan närmade sig 17 och vi hade fortfarande 3 km kvar till parkeringen. Det blir mörkt fort efter 17 och vägen vi gick utefter hade inte en endaste gatlykta och varningsskyltarna för björn satt uppe utefter hela vägen. Dessutom hade typ ingen av oss batteri kvar på mobilen utifall någonting skulle hända. Med andra ord fanns det bara en sak att göra, sätta fart på trumpinnarna framåt!

Väl nere så hade det nästan hunnit bli mörkt och trodde att vi skulle kunna andas ut, men icke sa nicke! Något stämde inte ritkigt då platsen vi kommit till inte såg ut som platsen vi lämnade på morgonen.

Fort som tusan går vi till en liten butik som håller på att stänga och frågar ägaren om han vet vart parkeringen ligger, och ja det vet han såklart! Den ligger 3 km upp, vi har gått för långt...
Eller ja, det var snarare Naoya som kom ihåg fel för han trodde vi hade parkerat längst ner när vi i själva verket hade parkerat på mitten. Då han var den som körde samt hade valt platsen hade jag själv inte lagt det på minnet utan lämnat allt ansvar åt stackaren.

Det skulle ta lång tid och inte vara säkert att vandra de 3km uppför igen i totalt mörker utan telefon så vi bestämde oss för att ta taxi då den sista bussen avgick medan vi pratade med affärsägaren. Då vi hade spenderat våra sista kontanter på sötpotatisen innan hoppades vi på att taxin skulle ta kort....men nitlott!

Så vi satt inne i affären med en smärre panik på hur vi skulle göra, skulle vi ta risken och gå upp i vilket fall som helst?

Tur som vi hade befann vi oss i Japan, landet där folk hjälper varandra i nöd, och dessutom kände butiksägaren taxichauffören så de gjorde en deal. Han skulle köra oss upp till parkeringen där bilen stod, sen skulle vi åka tillsammans nerför berget till närmaste convience store och ta ut pengar och betala honom.  Jag som brukar vara ansvarsfull kan inte beskriva hur mycket jag skämdes på samma gång som jag var så otroligt tacksam och glad!

Vi åkte upp, hämtade bilen, åkte tillsammans ner och tog ut pengar för att betala taxin. Han tillät oss bara betala för resan upp för berget, och det märktes att i inte var de första som han hjälpt på något sätt i området. När vi kom upp till parkering där bilen stod plockade han upp två japanska turister som väntade på en buss (som inte skulle komma då sista avgått).

I hela soppan så var det mest synd om Naoya. Då han både är äldre och är man så förväntas han  vara den som tar ansvaret och fick en liten, men hjärtlig, tillsägelse av taxi-chauffören att skärpa till sig å ta sitt ansvar. Personligen anser jag vi båda var minst lika ansvariga för situationen...

Det var nervöst då men nåt jag definitivt kommer att minnas i mina äldre dagar!