Kirifuri

Att vara ute i naturen är den absoluta bästa medicinen mot stress och utmattning orsakad av dagens samhälle där vi sätter press på oss och förväntas prestera hela tiden. Eftersom vi ska springa halvmara nästa helg fick det bli lite lättare med hiking istället för bergsvandring, dock inte sämre för det!

Vi valde att åka till ett område som heter Kirifuri och som har massor av vandringsleder här och var. Vi valde en som gick utmed tre vattenfall och som fortfarande skulle ha en del höstfärger kvar på träden enligt senaste rapporter.

Stigen var inte alltid helt tydlig

Trots det mulna vädret var det en behaglig temperatur och till skillnad från när vi bergsvandrar var denna rutt väldigt orörd av människan, helt ärligt var det fantastiskt att få komma ut i naturen på riktigt! Inga ordnade trappor och byggda stigar, bara en ren skär natur!
Någonstans mitt ute i det hela ställde vi oss helt knäpptysta och då vi var helt själva kunde vi höra hur löven föll från träden, det har aldrig tidigare hänt mig här i Japan, att uppleva en sådan tystnad.

Efter ungefär halva vägen kom vi äntligen till det första vattenfallet och busiga som vi är kunde vi inte låta bli att ta oss närmre!

Tamasudare vattenfallet

Vi skippade det andra vattenfallet och begav oss direkt till det sista som också skulle vara det största. Det var synd att man bara kunde se det från så pass långt avstånd, kan tänka mig att det vore riktigt häftigt att se från nära håll!

Vattenfallet kallar för "Kirifuri" och betyder Regnande dimma. Det har fått sitt namn ifrån att det dels ser ut som det är dimma regnar ner med vattnet utefter fallet men även för att området ofta sköljs över av dimma.

Vi avslutade allt med en lättare middag på en soba-restaurang bredvid vattenfallet. Jag äter det mesta men något jag fortfarande inte vant mig vid är de helgrillade fiskarna med huvud, inälvor och allt kvar. Nao gillar det och ja, köttet är gott!

Kirifuri som är känt för sin dimma valde att inte göra oss besvikna! När vi satte oss på bussen tillbaka till parkeringsplatsen började det regna så smått och snart var hela området täckt i en tjock dimma med en sikt inte längre än 5-10m. Tur att vi inte var kvar ute i vandringsleden men så otydliga stigar!

 

Det var en av de bästa turerna ute i det vilda på länge och med lite uppladdad energi beger vi oss åter tillbaka till stadens betong och stress!

THE Mountain, Mount. Fuji!

Jag kan inte minnas exakt men jag tror att det går så långt tillbaka som fem eller sex år, drömmen om att se soluppgången från toppen av Fuji. Så kom då äntligen dagen då datum blev bestämt!

Dock bör man veta när man bestiger detta berg att förutsättningarna för bra väder som gör det möjligt att se soluppgången är ganska dåliga och de flesta som bestiger berget lyckas 1 gång av 3-4. Att det närmade sig en tyfon just när vi planerade vår vandring ökade inte oddsen precis! Det var därför med spänning som vi planerade det hela och ända in till sista stunden före avfärd mot berget visste vi fortfarande inte om vi skulle kunna genomföra bestigningen. Ena stunden var det okej för att ett par timmar senare ändras och ej längre rekommenderas pga starka vindar.

Eftersom Fuji har blivit utsett till ett kulturarv är det inte längre tillåtet att med egen bil ta sig upp till station 5. Detta innnebär att alla måste parkera nedanför berget, betala 1000Jpy i bidrag till att bibehålla Fujis omgivning och sedan ta en buss upp till femte. Eftersom man åker upp med buss och därför tar sig upp på en höjd av ****m på en väldigt kort tid är det viktigt att man vilar 1-2 timmar och låta kroppen vänja sig vid den tunnare luften.

Mount Fuji är känt bland klättrare i Japan som ett berg där många enkelt får problem med höjdsjuka och måste avbryta vandringen mot toppen. Att folk blir dåliga beror oftast på att de inte tar sig tid att vila ordentligt vid 5:e stationen samt vandrar upp mot toppen för snabbt. Det bästa sättet att undvika detta är att låta vandringen ta den tid som behövs och vila lite vid varje stationen, dessutom kan man ha med sig en liten tub syrgas! Den kan användas både vid början av symptom och för att förhindra symptom.

Medan vi vilade passade vi på att ladda upp med energi och få i oss lite kvällsmat. Eftersom Japan till skillnad från Sverige blir mörkt redan vid sju även på sommaren så fick maten intas i blindo. Alla hade vi pannlampor såklart men då folk ligger och vilar vill man inte störa för mycket!

Det blev dags för avfärd!

Sikten var inte mer än vad ens pannlampa
kunde erbjuda!

Varje pick är en ljuset från en pannlampa. När man
tittade bakåt var det som en liten ljuslarv som kom efter

Kl 20:00 på kvällen bar vi oss av mot toppen och vi höll ett högt tempo, nästan för högt! Från station nio körde jag på med lite syrgas i förebyggande syfte och sakta ner stegen lite, trots detta nådde vi ändå toppen vid 01:30 ungefär.


Vi gjorde alla ett tappert försök att sova fram tills gryningen men trots flera lager kläder blev det olidligt kallt då vi låg direkt på backen och utan vindskydd. Tror knappt jag har frysit så mycket någon gång faktiskt!

Morgonen kom och med fick jag även möjligheten att uppfylla drömmen om att se gryningen från toppen, Å det mina vänner, det var värt varenda steg ska jag säga! Vare sig ord eller bilder kan göra det rättivisa...

frukost!

Bästa kaffen jag druckit i mitt liv, helst seriöst!

Mount Fujis centrala krater

En kollega till mig filmade alltihopa och skapade till oss ett litet minne från denna helt fantastiska tripp!

Momiji, höstens älskog

Allt blir inte alltid som man tänk och planerat! Igår var det tänkt att vi skulle bestiga ett av Japans 100 kända berg, Daibosatsurei, men pga vädret utfärdades det på morgonen varningar och att alla avråddes från att bege sig upp fick vi lov att i sista stund ändra våra planer.

Vaknade upp med lite tuppkam

Då vi visste att vädret skulle vara osäkert över helgeno och vi ändå skulle stanna över på hotell hade Naoya förberett en backup-plan redan innan vi åkte, så efter att vi hade ätit frukost i lugn och ro begav vi oss av till en plats i Yamanashi-prefekturen som heter Shousenkyou. Platsen är en populär plats för att åka och beskåda höstens vackra färger, däribland min favorit, Momiji (Japansk Lönn).

Vi åkte lift upp till toppen, de inte bara ser ut som de från
alpterna utan de spelade även joddel-musik!

På toppen av Shousenkyou.
Rakt fram ska man kunna se det stolta berget Fuji men
sikten var inte ritkigt tillräckligt klar...

Som på alla toppar fanns det givetvis ett litet tempel

Även om vår bergsvandring blev inställd blev det en dag i aktiv anda i vilket fall som. Shousenkyou har nämligen en 4km lång vandringsled och det är definitivt bäst att ta sig fram till fots längs leden om man vill avnjuta höstens passionerade färgspel.

Det är nåt speciellt med vattenfall, de är så
vackra att jag blir varm inombords

Varningslappar om att se upp för bjön satt lite
här

Uppe på den tidigare toppen som låg på närmare 1000m var höstlövs färgerna näst intill redan över men allt eftersom vi vandrade ut med leden och kom ner på 500-700m var det i full "blom" eller hur man säger.

Min favorit Momiji gjorde mig inte besviken!

Det var kyligt men ändå helt okej då det bara regnade under någon timma medan vi var på toppen av Shousenkyo. Dock var det väl inte perfekt glassväder men när vi ändå befann oss i Yamanashi prefekturen så var vi så illa tvungna att testa Shingen-mochi ice cream, och det var makalöst gott!

Singen-mochi Ice cream
(sticky rice, roasted soy flour, ice cream and black honey)

Meditating for Sage-mode

Nyfiken som jag är på allt så testar jag å smakar det mesta som kommer i min väg och som inte ser helt totalt avsmakligt ut. En favorit jag har i det japanska köket är grillad sötpotatis! Sötpotatisen de har här är inte likadan som den orangea som säljs hemma i svenska livsmedelsbutiker och i min mening snäppet godare.

Någonstans på den senare delan av vandringsleden sprang vi på en liten Yaki-Imo (grillat sötpotatis) vagn med en så underbart trevlig gumma och gubbe. Vi tog våra absolut sista kontanter och köpte en liten att dela på då det är så underbart gott!

En liten mini-vagn som säljer grillad sötpotatis.

Mums!
Det var en specifik sötpotatis sort som tydligen
är populär i just detta området

 Naturen var så vacker med sina färger, berg och forsar att det tog oss hela dagen att vandra utefter leden. Helt plötsligt upptäckte jag att klockan närmade sig 17 och vi hade fortfarande 3 km kvar till parkeringen. Det blir mörkt fort efter 17 och vägen vi gick utefter hade inte en endaste gatlykta och varningsskyltarna för björn satt uppe utefter hela vägen. Dessutom hade typ ingen av oss batteri kvar på mobilen utifall någonting skulle hända. Med andra ord fanns det bara en sak att göra, sätta fart på trumpinnarna framåt!

Väl nere så hade det nästan hunnit bli mörkt och trodde att vi skulle kunna andas ut, men icke sa nicke! Något stämde inte ritkigt då platsen vi kommit till inte såg ut som platsen vi lämnade på morgonen.

Fort som tusan går vi till en liten butik som håller på att stänga och frågar ägaren om han vet vart parkeringen ligger, och ja det vet han såklart! Den ligger 3 km upp, vi har gått för långt...
Eller ja, det var snarare Naoya som kom ihåg fel för han trodde vi hade parkerat längst ner när vi i själva verket hade parkerat på mitten. Då han var den som körde samt hade valt platsen hade jag själv inte lagt det på minnet utan lämnat allt ansvar åt stackaren.

Det skulle ta lång tid och inte vara säkert att vandra de 3km uppför igen i totalt mörker utan telefon så vi bestämde oss för att ta taxi då den sista bussen avgick medan vi pratade med affärsägaren. Då vi hade spenderat våra sista kontanter på sötpotatisen innan hoppades vi på att taxin skulle ta kort....men nitlott!

Så vi satt inne i affären med en smärre panik på hur vi skulle göra, skulle vi ta risken och gå upp i vilket fall som helst?

Tur som vi hade befann vi oss i Japan, landet där folk hjälper varandra i nöd, och dessutom kände butiksägaren taxichauffören så de gjorde en deal. Han skulle köra oss upp till parkeringen där bilen stod, sen skulle vi åka tillsammans nerför berget till närmaste convience store och ta ut pengar och betala honom.  Jag som brukar vara ansvarsfull kan inte beskriva hur mycket jag skämdes på samma gång som jag var så otroligt tacksam och glad!

Vi åkte upp, hämtade bilen, åkte tillsammans ner och tog ut pengar för att betala taxin. Han tillät oss bara betala för resan upp för berget, och det märktes att i inte var de första som han hjälpt på något sätt i området. När vi kom upp till parkering där bilen stod plockade han upp två japanska turister som väntade på en buss (som inte skulle komma då sista avgått).

I hela soppan så var det mest synd om Naoya. Då han både är äldre och är man så förväntas han  vara den som tar ansvaret och fick en liten, men hjärtlig, tillsägelse av taxi-chauffören att skärpa till sig å ta sitt ansvar. Personligen anser jag vi båda var minst lika ansvariga för situationen...

Det var nervöst då men nåt jag definitivt kommer att minnas i mina äldre dagar!

Mount. Shirane

Vår och höst är högsäsong för bergsvandring så det är full rulle nu och bara en vecka efter Mount. Tsukuba bar det av mot nästa berg, Mount. Shirane i Nikko.

Startade upp en liten Onigiri (risboll) fabrik hemma kvällen innan

Mount. Shirane är en vulkan och med tanke på den nyligen stora olyckan med Mount. Ontake som fick ett plötsligt utbrott och en jordbävning med magnitud 3.5 intill Mount. Shirane bara två dagar tidigare så skämtade vi alla lite smått nervöst om förhoppningen att inget skulle hända.  Dock har vulkanen inte haft ett utbrott sedan 1890 och inte kan väl ödet vara så förargligt att två stora utbｒott sker inom loppet av ett par månader?

Mount. Nikko Shirane är 2578m högt och ligger precis som Mount. Hiuchigatake ligger Tochigi prefekturen och på kartan kan man se stjärnan som representerar Mount. Hiuchigatake bredvid den röda stolpen som är Mount. Nikko Shirane.

Vi hade några smärre förändringar i gänget som åkte då två av de tidigare inte kunde följa med och ett nytt tillskott och totalt blev vi bara fyra stycken denna gång,. Harada-san och Uekusa-san från tidigare och jag passade på att bjuda med Naoya som jag besteg Mount. Tsukuba med.

07:10, anlänt på 1757m höjd

Istället för nattbuss erbjöd sig Harada-san att köra bil så vi möttes upp kl 04:00 på morgonen för att hinna fram och börja vandra vid 7:30. Vi startade på en höjd på 1752m så vi hade lite mer än 800m. Det låter lite men det tar sin tid att ta sig upp och desto högre man kommer desto mer blir man påverkad av lufttrycket som blir tunnare.

Det är stor skillnad på temperaturen på 1700m jämfört
med nere i stan

Eftersom det i princip alltid är kallt när man hoppar ur bilen och innan man kommit igång att vandra får man i börja med att ta på sig 3-4 lager kläder som man sedan får ta av sig vartefter man får upp kroppsvärmen medan man går. I min nuvarande utrustning har jag upp till 5 lager att möjligen ta på mig men ska jag fortsätta vandra i vinter får jag nog ta mig en funderare på om jag inte borde införskaffa någon form av dunjacka...dock är kläderna för vandringen långt ifrån billigt!

Vägen var brant redan från start så vi hade
ganska snart fått upp kroppsvärmen

Solen kikade fram mellan träden och då blir man....konstig? (ᗒᗊᗕ)

Den här mannen är 64 men en av de piggaste i benen i gänget!

När vi vandrar i bergen så finns det alltid avsatta rutter och varje berg har många ggr flera stycken, med olika svårighetesnivåer, att välja på. Dock är det inte alltid så självklart vart vägen går och det finns en möjlighet att man går vilse, speciellt om man går själv.

Vi hade en gedigen kartläsare och desuttom har Uekusa-san
en GPS med den planerade rutten utmärkt och därför
larmar om man avviker

Skogen kändes väldigt bekant och lik svensk skog
Till en början åtminstone...

Jag, Naoya och Harada

Ett bra exempel på en tydligt utmärkt stig!

Jag tror uppriktigt det vore bra för alla att åtminstone en gång ge sig ut i moder natur,, och då inte bara till parken i stan eller joggingspåret runt hörnet, utan på en ordentligt vandring, inte nödvändigtvis i bergen. Jag har alltid älskat utomhusaktiviteter, vilket nog är mycket tack vare att jag sedan barnsben getts möjligheten att vara mycket utomhus, men på senare år har även jag kommit att blivit allt mer av en "stadsråtta". Det är absolut inget fel med att älska civilisation och storstaden, men genom att komma ut i naturen, uppleva allt det fantastiska som finns omkring oss och andas in den vackra rena luften, gör en påmind om varför det är så viktigt att vi tar hand om den innan den är ett minne blott!

 

Efter ett par timmar kunde vi se toppen och vårt mål

Bara 0.8km kvar till toppen. Let's go!

Harada-san samlar fokus för de sista metrarna

Vägen upp är inte direkt asfalterad och lättvandrad

Ju närmre toppen man kommer desto fler blir pauserna eftersom lufttrycket blir tunnare och man blir andfådd bara efter några meter. Viktigt att tänka på dock är att göra pauserna korta så att man blir kall och riskerar att bli sjuk efteråt. Och då vill jag tillägga att alla vi i gruppen som åker är till vardags aktiva människor som gymar, joggar, springer maraton, klättrar på klättervägg, promenar varje dag osv.

Berget med den kluvna toppen i bakgrunden är
Mount. Hiuchigatake som jag besökte för några
veckor sedan.

Harada-san, the king of the world!

Efter att ha vandrat i ca 3h nådde vi toppen på 2578m. Det var om ännu mer fantastiskare än de tidigare turerna! Klarblå himmel, vindstilla och ca 10 grader på toppen. Bättre förutsättningar för bergsvandring finns helt enkelt inte och jag kommer nog inte ha denna turen med vädret varje gång!

I bakgrunden går det att se Mount. Nantai som
definitivt kommer falla offer för oss när våren kommer!

Vi var inte direkt ensamma på toppen om man säger så...

En sak är säker, när man är ute i naturen och leker så blir man hungrig! Så trots att klockan egentligen inte var mer än 11 så kurrade våra små magar och det blev passande med lunch innan det var dags att ta oss ner, för har man vä tagit sig upp, ja då får man ta sig ner!
Naoya hade varit snäll och tagit med sig en termor med hett vatten och pulversoppa för att värma sig med då vi hade räknat med nollgrader på toppen.

10 grader å strålande sol, härligt!

Mätta i magen hastade vi vidare mot nästa topp, Mae-shirane!

Hej hå, hej hå, mot nästa topp vi gå!

Ett litet snabbstopp vid templet och tacka för en säker
vandring

Shirane är som sagt en vulkan och vi misstänker att detta
kunde vara ett "öga" eller vad man kallar det

När man trodde det värsta var över så...nädå! På't igen ba!

På toppen av Mae-shirane. I bakgrunden är toppen där vi
ganska nyligen käkade lunch

Det finns säkert traditioner kring vandring hemma i de svenska bergen och en sak man gör här som jag tycker är väldigt trevlig är att alla hälsar på varandra! Dock är det inte ofta som man stannar till och pratar några längre konversationer men denna gång på vägen ner när vi tog en paus började en man tala med oss, och man kunde tydligt höra att han var från kina på hand dialekt. Han var på väg mot toppen (kl var nu redan 14) och då han visste det var sent tänkte han övernatta i en liten stuga avsedd för övernattare en bit bort, dock hade han varken med sig mat eller vatten! Galning säger jag!

Vägen ner går inte alltid ner...

Den galne mannen! Hoppas han klarade sig bra...

Tyvärr hade alla vackra höstlöv redan fallit på den här höjden

Nere! Efter ca 8.5H

Vi klättrade till toppen och tog sedan en rundvandring runt en krater för att sedan ta oss ner igen. Totalt sett vandrade vi 12km och besteg, med alla upp och nedgångar, ca 1135m.

Jag vet inte varför men efter att vi kommit ner fick jag något så fruktansvärt ont i huvudet, och inte bara jag, utan även Osamu och Naoya. Dock blev det otroligt mycket värre när vi åkte bil nerför den slingriga bergsvägen och jag bokstavligen tvingade i mig mat och dryck när vi efter någon timma stannade på en Nudel-restaurang. Tror aldrig jag haft så svårt att någonsin få i mig en bit mat...

I sedvanlig tradition åkte vi till ett varmbad och sakta men säkert släppte båden huvudvärken och illamåendet och jag började så smått se fram emot nästa tripp!