"Välkommen hem"

I have decided to write my blog in Swedish but for you who can't understand you can use the translation gadget to the right. ブログはスウェーデン語で書いているんだけど、右の訳すボタンを押したら、日本語に訳すことができます。

Min resa denna gång börjar i vad jag skulle säga är "hemma" för mig i Japan, en liten stad vid namn Gifu. Det var här jag ägnade ett år som utbytesstudent och jag kom verkligen till att älska stället, trots att det är ute på landet i princip. Kanske till och med därför jag tycker så mycket om det!

När du flyger med Finnair till Japan så landar man alltid vid nio på morgonen och har en hel dag framför sig. Min plan var att åka direkt till Gifu, checka in på hotellet och fräscha upp mig lite för att sen åka och träffa mina lärare från min förra skola. Planerna gick i stöpet då det visade sig att jag inte fick checka in förrän 16:00, dock så är de alltid snälla och låter en lämna bagaget i receptionen, så jag slapp åtminstone släpa runt på den överpackade ryggsäcken och en kabin-väska på 14kg. Min stora väska på 29kg hade jag redan varit smart nog och dumpat i ett skåp på stationen! Men tack för att det finns väskor med fyra hjul!

Förresten, en liten notis till er alla! Jag hade betalat för ett extra bagage på 23kg och ändå fick jag betala 700kr för övervikt. Och räknar man lite så två väskor på 23kg = 46kg och jag hade 14+29 = 43kg. Men! Det går tydligen inte att göra som jag å tro att man kan räkna ihop vikten utan varje väska får bara väga max 23kg styck! Kan ju vara bra å veta så ni slipper betala en massa extra som jag...

Eftersom jag ändå inte fick checka in passade jag på att träffa en Amerikansk kompis som bor i Gifu sedan fyra år tillbaka, Joseph. Det är alltid trevligt att träffa folk man inte sett på länge! 

Men det bästa med vistelsen i Gifu var mötet med alla mina gamla lärare dagen efter. Jag trotsade nämligen regnet och tog en tripp till min gamla skola, vilket skulle visa sig vara perfekt tajming! Min favoritlärare gjorde nämligen sin sista dag innan hon skulle gå på mamma-ledighet då hon väntar sitt andra barn. Hon är alltid så full av energi och det smittar av sig! 

På kvällen sen hade jag gjort planer med skolans rektor att åka ut och äta ihop, nåt vi har kommit att göra varje gång jag är i Gifu. Denna gången följde även Takagi-sensei med, vilket var extra skoj för jag har inte träffat honom på nästan två år. Vi åt nåt som kallas för もつ鍋(motsu-nabe) vilket är en gryta med inälvor och jag tror bestämt att vi åt tarm. Det smakade egentligen inte så mycket men konsistensen! Det var som att tugga på en skosula och hur mycket man än tuggade kändes det som att man kunde fortsätta i en evighet! Och smaken man hade i munnen flera timmar efteråt var obehaglig. Det var kul att testa men inget jag kommer äta igen!

Egentligen skulle jag stannat i Gifu tills lördag men när jag kom till hotellrummet strax före 23 bestämde jag mig för att ta tåget till min kompis i Minoota för att slippa stressa sen på morgonen. Hon var snäll nog att komma och hämta mig på stationen med mina väskor trots att det var mitt natten. Hon hade för ett par veckor sedan varit på Universal Studios och köpt med sig おみやげ(Omiyage, souvenir) till mig! 

Lördagen var full av planer med parad och en "välkommen hem" fest för mig. Och Kiyo var så snäll och gjorde 天むす(Tenmusu) till frukost. Åt det första gången hos henne i april och blev kär i denna lilla onigiri! Så äntligen efter ett halvår var det dags igen 

Men nu till pride-paraden! Detta var verkligen nåt jag sett fram emot, dels för den fina Moogle-kostymen (En karaktär from Final Fantasy) som Kai sytt åt mig men även för att jag aldrig deltagit i en pride parad i Japan. 

Här kanske det är värt att nämna att Japan ligger långt efter Sverige både i jämlikhet mellan könen såväl som i HBT-personers rättigheter. Man kan t.ex inte gifta sig eller skaffa barn, att leva ihop kan vara svårt. Bara att ens hitta någon att dejta är svårt! De flesta är nämligen inte öppna annat än på de ställen som är för HBT, som speciella community sidor eller gay-klubbar. Till skillnad från väst bygger inte japanernas motstånd mot homosexuella på kristna värderingar, men de har ändå följt världen och anser att det normala är man + kvinna. De tar inte homosexualitet seriöst utan ser det som en fetish och att de personerna smiter från sitt samhällsansvar, vilket är att jobba, gifta sig och skaffa familj. 

Jämfört med pride-paraden i Sverige var den här mycket mindre men alla var minst lika engagerade! Det var skoj och jag hoppas på en framtid som en dag tillåter dem att leva lika fritt som HBT-personer i Sverige kan! 

Väl hemma igen var det dags för しゃぶしゃぶ(Shabu Shabu, en gryta där man lägger i tunna skivor av nötkött och grönsaker) och min "välkommen hem" fest. Detta innebar att det äntligen var dags att smaka på Kiyos hemgjorda 梅酒(Umeshu, japansk plommonvin). Att göra Umeshu tar 6 månader, så hon började redan i våras när jag åkte hem för att sedan skåla i nu när jag kom tillbaka. 

Eftersom Shabu shabu fungerar som så att man lägger i grönsaker och kött när man själv vill ha så satt vi väl i säkert fem timmar vid bordet och åt, pratade och avnjöt lite god dryck. Vid elva tiden på kvällen kom det en till kompis till Kiyo, vilket i sig egentligen inte är något konstigt, men det roliga var att hon bor i Fukui, som ligger tre timmar bort med bil! Men hon ville träffa alla och äta Shabu shabu! Tungt att köra hem sen vid två på natten dock...

Idag väntar nya äventyr med en tur till ett ställe som heter "Little World". Tydligen någon form av marknad där man samlat kulturer och mat från olika länder i världen. 

Imorrn bär det sedan av mot Tokyo och det blir dags att börja ordna med praktiska saker och börja leva på riktigt i mitt nya liv. 

A New Beginning

When I woke up this morning I could still not understand it was my last day in my apartment, that I from today, will become an emigrant. 

Before I start my story of my new soyful living in the East, I would like to return to where it all began. 

I remember it as if it was yesterday! I was twelve or thirteen and me and my friends where watching a japanese cartoon, also known as anime, called Silverfang (Ginga: Nagareboshi Gin). The first time we saw it with Swedish voices but later on we also saw the original in Japanese. It was then I fell in love, a love that would grow stronger than I could ever imagine. 

I watched a lot of anime after that, as much as I could! As I watched my interest and passion grew stronger, and I started to feel an urge to understand and speak this lovely and beautiful language. But it was first a couple of years later, in my second year at senior high, I started to actually study japanese. In my last year I wanted to go abroad but I was to old to enter a japanese senior high and to young to enter a university.

After senior high I entered college in Eskilstuna and studied engineering for three years, but the wish to go abroad to Japan was still there. It grew stronger actually, and I discovered japanese television drama, which took me even closer to the language and culture. And after my thesis I could finally go abroad as an exchange student to Nanzan University in Nagoya. 

It took three years but I never gave up, I just had to wait and be patient. The exchange program was only for one semester, but a lot of things happened during these three months and what I did not know was that my life was to change and never be the same again. 

I stayed with a host family, they were really nice and took me in as a family member. They let me experience how it was to live in Japan and my host mother's cooking was absolutely fabuluous.

At the end of november I got a soar throat and fever and pain in every muscle in my body. I had to rest from school and after a couple of days with high fever my host mother took me to a small local hospital. After the examination we returned with some medicines and everything seemed to be alright. It wasn't though. 

They pain got worsed, especially in the end of my back and hips, and I could barely lay down. The fever didn't go down and I discovered blood in my "number two". I had probably been bleeding for a couple of days but I just had my period and didn't think of it at first. When my fever reached 41.7 degrees celcius my host mother took me to the ER for another examination. They as well didn't find anything particular but I was dehydrated so we had to stay a couple of hours. 

I was scared. At this time my japanese wasn't very good and my condition continued to get worse. The same evening as I contacted my swedish University for help was the worst in my life. During the five hours I tried to sleep I had to go to the bathroom about 20 times, and it hurted. It felt as I was to give birth, but from the wrong end. My sister has been through the same and knows exactly what I'm talking about. 

Well, I finally got into a good hospital with a nice doctor who examined me and discovered that I suffered from ulceros colitis. Imagine being on the other side of the world from your family, alone, you can hardly communicate and someone tells you that you have got an incurable disease. I was devasted. 

After being hospitilized for almost 3 weeks I went back to school, but my host mother didn't want me to live with them anymore so I had to move to a dormitory. That and also that I missed a lot of exams, during my stay in the hospital, was too much, I decided to drop of and go home back to Sweden. This blog is not supposed to be about my disease, but it changed who I am and my life forever. 

I returned to Sweden and moved to Gothenburg, where I entered University of Gothenburg, and continued to study japanese. The first year we were about 25 people in our class but in the first course of second year we were about ten and in the second we were four. I met a girl, Mia, and we spent a lot of time together in school doing homework and we became good friends. I honestly do not remember why we started to talk about it but suddenly we decided to go to Japan and study at a language school. Mia took the 6 months course but I decided to stay for one year.

That year was absolutely a turning point in my life, and during that time I was thinking of finding i job and stay, but I didn't for several reasons. I once again came back to Sweden and got employed at Volvo construction equipment in Eskilstuna. With a full time job and a fair salary I went to Japan twice a year on holiday. And it was during my trip in April this year I finally came to the conclusion that I wanted to move to Japan. 

Writing applications, prepare for interviews and follow up interviews with various assignments. I worked hard and in July it finally paid of and I got an offer from UD Trucks in Ageo. And ever since I accepted the offer I have had my hands full of various preparations. 

The last three weeks have been worst with, having to say goodbye to everyone. You almost forget the excitement and joy about fulfilling your dream because you're filled with sadness of leaving everyone you love behind. It's selfish to live your dream regardless of others, but sometimes that's whats necessary. Just because I'm living far away I won't forget about the people I love, and also I want to thank everyone for being understanding and letting me go. 

This blog is mainly for you who I left behind, so you can join and be a part of my dream. I will do my best to keep it updated with what's happening in my new life over here. 

Enjoy!