För precis ett år sedan satte jag min fot på UD Trucks för första gången och jag minns det fortfarande som om det var igår. Jag skulle möta upp min blivande manager på Ikebukuro station och åka tillsammans eftersom jag inte kände till vägen.
Jag var fylld av förväntan och nervös! Alla nya människor som jag skulle träffa och det faktum att jobbet var totalt främmande för mig gjorde inte saken mindre pirrigt!
.
Den första tiden satt jag på spänn framför datorn varje dag, jag ville göra mitt bästa så inte mina kollegorna skulle tycka jag var lat och oduglig. Så det tog emot varje gång jag var tvungen att gå hem tidigt för att fixa med allt för flytten och lägenheten...
Såhär ett år efter har jag fortfarande lärt mig långt ifrån allt i jobbet men jag är på god väg och kan spendera varje dag med lite mer självförtroende. Nu kommer jag och går nästan som jag vill, men då alla i princip jobbar till kl 18 varje dag tar det emot när jag behöver gå hem tidigt trots att jag kommer en timma före de flesta... Jag vet, det är dumt, men det är så det är!
Jag har en bra relation till mina kollegor och de har verkligen tagit emot mig som en i laget. Att jag talar japanska har varit till en otroligt stor hjälp! Även om alla talar engelska så kommer du aldrig till samma nivå som om du talar japanska då de flesta endast talar med dig när det behövs och då gäller det till 98% jobb. Så redan efter 3 veckor hade jag kommit mina kollegor närmre än min manager som hade varit här i 3 månader men som inte kan någon japanska.
Trots att tid till mina egna intressen näst intill är = 0 i veckorna och antalet dagar med 13H arbetssdag blir allt fler så trivs jag och jag ångrar inte mitt beslut i att lämna moder Svea.
Året har gått skrämmande fort och fortsätter det i den här takten är jag väl 65 imorgon!
Jag önskar och hoppas att kommande år kommer vara lika, om inte ännu mer, givande och att jag kommer fortsätta utvecklas som människa, både inom och utanför jobbet.
 |
| November 2013 |
 |
| November 2014 |
